Johanna ryter till

Jag, mor och min lillasyster,12 år var uppe i Sälen under påsklovet veckan för lite semester och skidåkning (läs sjukdom och störtlopp). På tv, så var det en reklam för en film som skulle visas. I den fanns Meg Ryan, och hon röt ?I?ve given birth to a six pound baby, I think I can handle it!?. Syster och jag föll pladask. (Om det är något jag har gjort rätt i livet så är det att indoktrinera min lillasyster om att det är bra med starka kvinnor.) Den filmen måste vi se tänkte vi. Den verkade handla om en stentuff kvinna i det mansdominerade amerikanska kriget mot Irak. (Som man kan ha en del åsikter om, men vi sparar det till en regnig dag.) I alla fall, när vi faktiskt såg filmen, så handlade det om en man i livskris som har fått i uppdrag att reda ut ifall att Meg Ryans karaktär skulle få en hedersmedalj. Alltså, tjejen är redan död och är alltså bara med i tillbakablickarna. Hennes scener var det enda som var värt att se på. Men 99 % av filmen var ur den deprimerade mannens perspektiv, vilket var mycket tråkigare. Tyckte Syster också. Hon deklarerade att filmen inte var lika bra som hon hade trott, jag höll med, och sen somnade hon i soffan. Och så missade hon det vi hade väntat på. ?Six pound baby?-repliken inträffade när Meg Ryan hade blivit kulsprutad i magen och vägrade ta emot hjälp. Galet häftig brud. (Däremot så är det extremt hälsosamt att ta emot hjälp när man har blivit skadad, missförstå mig inte.) Nåväl, min slutpoäng är att det hade varit vettigare och häftigare att göra filmen helt om henne. Varför får tjejer bara vara coola och självständiga ifall att de dör? Vad är det för bild som sänds ut till oss tjejer? Jag blir så galen på att det alltid ska vara samma slags tjejer som visas. Var är vi andra som inte passar in? Är det meningen att vi tjejer ska vara som Hollywoodstereotypen? Nu är det ju inte så att det saknas filmer med tuffa tjejer, det är bara det att vågen tippar över åt det andra hållet. Men min uppmaning är till alla er, ifall ni någonsin skapar film, tänk på hur ni framställer personer och försök att inte falla in i fällan att göra det som är normalt och vanligt. Och till alla tjejer, kasta bort tjejstereotypen och var er själva.

 

Hoppas att det är någorlunda intressant

Kramar från Johanna Samuelsen


Gör som Scarlett-ryt ifrån!

image32
Hon vägrar acceptera skitsnack och backstabbing. "Jag är platinablond och extremt kurvig. Jag häller ner mig själv i klänningarna innan jag går på premiärer och visar upp mig. Självklart får vissa människor därför för sig en massa saker om mig. Men det är skumt att folk tror att den jag är när jag säljer handväskor eller har på mig en bikini är densamma som jag är när jag vaknar på morgonen" Gör som blonda donnan och vägra ta skitsnack du med!

Crew.


"Siri" om mobbingen

Klart man blitt mobbad, eller kanske inte så klart, eller jag vet inte heller om man kan kalla det mobbing, men ja det var det nog,
jag har ju alltid hafft vänner omkring mig som jag har älskat och som älskat mig, men så var det ju han, den där som förstörde allt,
Det började när man skulle byta skola och börja 7an, då var vi 4 tjejer från min gammla klass och restan killar där alla kom från en större skola och alla kände varndra,
De bestämmde sig rätt fort för att frysa ut mig och min kompis, jag var kristen, och hon rätt mullig, de perfeka offren, och allt det här berodde på en ände kille, han vände alla imot oss, och så fort någon pratade med oss som då hängde i hans gäng typ smällde han till dem och frågade vaför de pratade med oss för,
 
Även om det här var några år sen och jag har flyttat och bara har kvar 1 vän från klassen på högstadiet, (faktist den snyggaste och coolaste av dem alla :P).
och har skaffat nya vänner så mår jag sjukt dåligt över hur människor kan beté sig så som de gjorde, och vad jag hört har han inte mognat än, och det är 4 år sen vi sluta nian.
Men man får tänka posetivt, som Jonas gardell skrivit
Man måste tänka posetivt,
Jag hade inga vänner när jag var liten, bingo, vad billiga barnkalasen blev.
 
//"Siri"

Fin och Stygg gästbloggar!

Hallå där brudar, tjejer, damer, fröknar, tanter, kvinnor, flickor och mademoiseller!

Jag fick en förfrågan om att gästblogga på den här fin-fina sidan och det tackar man ju inte nej till! Såklart brudar ska peppa varandra och inget annat! Peppar ni mig så peppar jag er...peppar peppar peppar...

Om jag beskriva mig själv litegrann så...tja, jag är jag en halvgalen 24-årig singeltjej, jobbar som servitris och bor i Stockholm. Till vardags bloggar jag dagligen på http://finochstygg.blogg.se  Välkomna in om ni vill läsa om mina filosofier, om mina misslyckaden i kärlek,om hårdrock, om småkaksbak etc.


Jag har otroligt många bekanta och många vänner, men ytterst få nära vänner och egentligen bara en bästa vän (älskar dig A!). Ända sen jag var liten har jag sett och upplevt mycket intriger inom tjejgäng. Genom grundskolan, gymnasiet och på olika arbetsplatser där det jobbat mycket tjejer har det egentligen varit samma jävla grupperingar och skitsnack hela tiden. Jag har alltid haft ett behov av att vara mycket för mig själv och aldrig riktigt kommit in i något tjejgäng. Istället har jag stått utanför, ibland lite ensam men oftast tacksam för att åtminstone slippa intrigmakandet.


Trots att jag inte varit en del av något stort tjejkompisgäng så har jag själv känt mycket avundsjuka och konkurrens mot andra brudar. Förr var jag själv smått besatt av att tävla och jämföra mig med andra. Jag skulle vara bäst, snyggast, smalast, duktigast, roligast. (Blev jag lycklig? Svar NEJ.) Och klarade jag inte av att vara bättre än någon så gjorde jag tjejen till mitt hatobjekt i det tysta. Har aldrig varit mycket av en skitsnackare, men gick det dåligt för den tjejen så bubblade det i mig av skadeglädje.


Jag tror att just jämförandet och konkurrensen är en stor bov till allt bråk tjejer emellan. Varför är det så svårt att unna någon annan något bra? Förmodligen för att man själv har dålig självkänsla och det har många tjejer i alla åldrar. Det är fan så svårt att vara (ung) kvinna idag (eh, inte för att jag tror att det någonsin varit lätt men...)! Du ska vara stark, lycklig, snygg, smal, vältränad, lyckad, välutbildad, smart etc. Och det är tyvärr ett faktum att vi oftast motarbetar varann istället för att hjälpas åt, säkert i ren stress över alla krav som ständigt hänger över oss.

Sen jag började läsa bloggar och själv började blogga så har jag fått många nya vänner i de bloggerskor jag läser varje dag. Fina, starka och smarta tjejer allihop och jag unnar verkligen dem deras framgångar. Inte ett uns svartsjuka längre! Utan istället.......gemenskap? What? Förvirrad!


Haha! Jag undrar om jag blivit klok på gamla dar, för i och med bloggandet så har jag upptäckt att jag visst kan glädas åt andra tjejers framgångar och att det är en mycket skönare känsla att peppa någon istället för att avundas den. Tror det handlar om att jag själv valt vilka tjejer jag vill läsa/bli vän med. Jag väljer att läsa och kommentera i de bloggarna med kloka åsikter och humor och de som inte ägnar sig åt något så ointressant som smutskastning. (Allvarligt, hur orkar man t ex klaga på att Anna Hibbs suger på ett dammsugarmunstycke på en bild i sin blogg - ha lite HUMOR för fan! Hon är ju rolig ju!)

Ja, jag tror det är lösningen! Att helt enkelt välja de tjejkompisar du mår bra av att ha omkring dig (både i bloggvärlden och IRL) och inte ödsla tid och energi på de som bara får dig att vilja snacka skit och konkurera.


(OBS Vill tillägga att det säkert finns väldigt många tjejer som funkar hur bra somhelst i grupp och ni får ursäkta det här inlägget som egentligen bara grundar sig på mina personliga erfarenheter! Puss på er och keep up the good work!)


Sådärja, det var Fin och Styggs åsikt om ämnet det! (Skulle egentligen även vilja starta en debatt om/aktion mot pro-ana-bloggar, men det får bli en annan gång för nu är ni nog på väg att somna hehe.)


Kramar och lyckönskningar!/ F&S

image31 http://finochstygg.blogg.se


Small Town, Big Talk.

Jag heter Nathalie och bloggar dagligen på http://Nathaliealice.blogg.se
På min blogg hamnar allt möjligt, bilder, musik och massa annat dravell....!
Efter en förfrågan från Cissi kommer här ett blogg inlägg om backstabbing.


Small Town BIG Talk.

  

Jag bor i en fin stad, rättare sagt en jävligt fin stad. Jag älskar vatten och här finns vattnet överallt, alltid lika nära.

Det finns många vackra gamla hus och mysiga butiker och kaféer.

Tyvärr störs allt det vackra av skitsnack som sätts i rullning och får enorma konsekvenser för mitt liv.

Jag ska berätta för er om hur de senaste sex månaderna i mitt liv har varit.

Det skulle kunna bli en lång historia, men jag ska försöka ta den kort.


För sex månader sedan lämnade jag ett väldigt jobbigt förhållande. Jag var tvungen för att överleva kändes det som, samtidigt som jag viste att jag skulle bli ganska ensam i och med en separation.

Jag började då umgås med en manlig vän en del. Han blev snabbt det allra bästa för mig och han fick mig att se ljus i allt mörker. Han fick mig att tänka på annat än allas spekulationer om min separation.

Känslorna mellan oss växte sig snabbt väldigt starka och den kärlek och passion vi upplevde var vi överens om var något ut över det vanliga.

Efter en tid lämnade han sitt förhållande och vi började ses ännu mer.

Jag kände att äntligen var det min tur att få må bra och vara lycklig. Men det har spekulerats och snackats så mycket om oss att ingen av oss mått särskilt bra.

Allt fick sin kulm här om dagen och nu ska vi inte ses på ett tag, ett obestämt tag. Det känns som att hela min värld har rasat och jag blir förbannad på mig själv som lät mig falla för honom. Han som förmodligen tror på snack som inte är sant, han som droppade mig som ingenting över en natt. Jag trodde han var med mig. Men ångest och hårda ord kom väl i kapp.

Jag ville och önskade att vi skulle stå pall.


Jag är förbannad på alla jävlar som ska bry sig och sprida rykten och värdera andra.

Varför kan inte folk sköta sitt?

Du borde få leva som du vill och jag borde få göra det samma.


Det var månader sedan jag kunde gå på stans gator utan en klump i magen och blickar som borrade mig i nacken.

Jag går ut ibland, men då kryper det i hela kroppen.

Helst av allt vill jag sova bort dygnets timmar. Han var min trygga hand...


En av de största insikterna jag fått de senaste månaderna är att jag haft massa kompisar men knappt några vänner. Är det så för alla?

Kompisar hejar glatt när man ses på krogen, de är glada och roliga och jag tror dem är mina vänner. Men vänner ringer om du plötsligt inte går ut längre, vänner hör av sig när de vet att du mår dåligt, vänner finns där, oavsett allt.

Och vänner gottar sig inte i din olycka.

Kompisar har för mig blivit en falsk tro om vänskap som i slutändan bara sårar.


image30

Mobbad? Skriv av dig!

Jag var mobbad hela låg och mellanstadiet, att det var ett rent living hell behöver kanske inte understrykas. Men jag reste mig, trots att det aldrig riktigt går ur en. Idag är jag ju vuuxen(nja;) och har byggt mitt liv kring det jag älskar och brinner för. Trots det så finns alltid känslan kvar, jag blir lika liten och rädd så fort jag känner mig utanför, när man är i ett gäng och folk plötsligt blir interna och stänger mig ute. Sånt hatar jag än idag, folk som pysslar med härskartekniker genom att få andra att känna sig utfrysta och utanför "gänget" , det får mig att må fysiskt illa. Trots att jag vet att de som åller på med sånt alltid mår piss själva och mest behöver lite kärlek.

Har DU blivit mobbad? Utfryst? Bytt skola, till och med funderat på att hoppa från den där bron när allt vart som värst? Skriv till brudpepp@gmail.com(anonymt eller inte, om inte så skicka gärna med bild) så publicerar vi här på bloggen. Din historia kan hjälpa andra!

Cissi

Blogg från en "heltvanligtjejitonåren"

image28

 Jag ska göra mitt bästa, jag är egentlgien väldigt dålig på presentationer. Mitt namn är Jinnie och jag är 15 (snart 16) år gammal. Jag lever ihop med min familj bestående av mamma, pappa, lillasyster och katt i en villa i skärgården samt i en hafsat nyinskaffad nattlägenhet på 33 kvm på söder.

 Sedan något år tillbaka har jag på riktigt fotat för att lära mig, min dröm nu är att bli fotograf så till gymnasiet hoppas jag på att få komma in på fotolinjen.


 Jag är nog en ganska vanlig tjej, saker som hänt mig är sådär svenssonaktiga. Som exempel var jag sist i min klass med att komma in i puberteten och har alltid varit kortast, yngst, minst bröst, sist med mens osv vilket för andra kanske inte ses som något problem men för mig var det som att inte riktigt passa in. Själv blev jag utfryst och näst intill mobbad i 6:an men började sedan mobba i 7:an-8:an (något slags maktmissbruk kanske) vilket är något jag för alltid kommer att ångra. Jag har haft perioder med kärleksproblem och kortare panikdeprissioner. Och som vanligt det där med att man alltid jagar något bättre, man ska se bättre ut, man ska vara lite bättre, kunna lite mer, vara med lite fler, den otillräcklighets-ångesten kommer nog alltid att jaga mig.
 Och jag vet att jag är inte den ända som tänker såhär. Så om det är något ni känner igen er i, eller något att fråga så skrivskriv!
// Jinnie


Ok, låt oss köra lite mode, ge oss DIN stil!

image24
På DITT sätt. Har du tröttnat på alla modebloggerskor som bara tycks kopiera varann och fastna i samma stela plutiga poser? Mejla DIN vassate outfitbild till brudpepp@gmail.com.

Beskriv även hur du helst strosar runt i vår! Vart får du din inspiration ifrån? Vad säger din stil om DIG? Skit i alla modetidningar som hyllar Agyness(trots att hon är cool...cool och SJUKT uttjatad), Lindsay, Pixie, Mischa... SÄTT trenden istället för att slava efter den. Mejla, mejla och inspirera andra med din stil!

Crew.

Emelies bästa sommar

Den bästa sommaren jag varit med om var sommaren 2006.
Jag hade under en period på några månader pratat med en urgullig kille via lunarstorm.
Jag är inte den tjejen som tidigare har tagit för mig, utan har varit ganska tillbakadragen och blyg.
Jag insåg att det måste vara slut med det. För hur ska man få någonting i livet när man inte syns? Så jag bestämde mig för att träffa den här killen, hur mycket mina nerver än skulle svika mig. Jag var bara tvungen att ta den här chansen. No matter what.
Jag bor i Småland, och killen i Skåne. Så en vacker dag i Oktober stod jag utanför entrén till hans bands spelning. Nervös och flackande med blicken över allt folk som var omkring mig.
Självklart hade jag en släkting med mig, annars hade jag aldrig fått åka dit.
Sen kom han runt hörnet. Den finaste killen mina ögon skådat. Rätt långt brunt hår. Slitna, bleka jeans och en skjorta jag kände igen från flera kort som jag sett på honom.
Blåa klara ögon och ett leende som smälter mig utifrån och in.

Det var det bästa egna initiativet jag någonsin tagit.
Idag är vi tillsammans och förlovade. Jag vill verkligen uppmana er tjejer att vara säkra i er själva, släng blygheten i papperskorgen och ta för er!
Det finns inget roligare än att synas, bli hörd, sedd och framförallt, älskad för den bruden du är.

P-piller, bra eller anus?

image23
Jag käkade p-piller i fem år, slutade med en cysta i äggstocken, starka smärtsillande och ett beslut m att inte stoppa i mig skiten mer. Väntar istället otåligt på p-pillret för snubbar, det borde ju vara här snart tycker man, 2008 och allt. Vad har ni för tankar/erfarenheter kring att stoppa i er hormoner? Trivs ni kanon med det(ingen mens, fylligare kropp, bättre sex?) eller har ni lidit ordentligt av vad det gjort med er kropp(och knopp?)

Diskutera mera!

Cissi

Sockeraddict, moi?

Jag och det vita giftet är ett, går inte en dag utan att jag trycker socker, lever socker, drömmer socker...Och sen får jag ångest som fan. Inte över att bli fet(har inte de generna) utan mest över att min kropp inte gillar vad sockret gör med den, rent psykiskt. Vad har ni för relation till socker?

Cissi

Love From The United States Of America

image22


Dear Reader,


mina rader kommer från andra sidan Atlanten, närmare bestämt USA och ännu mer precist Virginia. Från mina högtalare sjunger Evan Rachel Wood diverse sånger från Across The Universe. Förmodligen miljonte gången (om man kan säga så) jag hör Black Bird och den magiska raden av text jag citerar nedan


"take these sunken eyes and learn to see, all your life you've only been waiting for this moment to be free"     


När man identifierar sig med en sång lär man sig raderna fort... Min hisotria bakom Black Bird är lika lång som livet jag  levt, vilket för övrigt närmar sig sjutton år. Låt mig säga det så här - min uppväxt var himmelsk  och fruktansvärd på samma gång! Alla har vi en tendens att fly när livet blir för svårt, och att komma ifrån den idylliska lilla Stockholmsförorten blev snart mitt mål. Helt säkert känner många samma sak med jämna mellanrum. För mig innebar det att prestera så bra i skolan att en amerikansk organisation gav mig ett stipendie till en privat flickskola i Virginia för ett år.


Förväntningar är oundvikliga och obarmhärtiga på samma gång, eftersom man alltid kommer drömma om framtiden och lika säkert kommer framtiden aldrig vara som planerat. Min vision om ett år i USA var något i stil med Santa Monica eller Newport, då jag har vänner som tillbringat år på liknande platser. Redan då jag förstod att min internatskola var tömd på pojkar började klumpen i min hals att växa. Första min besvikelse när flickskolan låg i en sömnig småstad i djupaste södern dessutom!


Det var inte enkelt då platsen jag flydde till sakta men säkert blev mitt fängelse. Bortsett från några underbara veckor i Myrtle Beach och New York var världen inte mycket större än internatskolan. Men omständigheterna gav mig tid att tänka och reflektera över varför jag hade flytt och varför mitt liv såg ut som det gjorde. Bit efter bit föll på plats i pusslet när jag insåg vem jag var och varför, samt minst lika viktigt vad jag inte var och varför jag lagt på mig de sidorna. Så hur konstigt det än kan låta räddade mitt år här i Virginia mig, och jag drar mig för att tänka på hur saker kunde sett ut annars...


"take these broken wings and learn to fly, all your life you've been waiting for this moment to arrive"


Det är nog omöjligt att någonsin förstå allt som händer runt omkring. Nu vet jag i a f varför och kan gå vidare och bara... leva och vara lycklig! Och även om det tar ett tag innan stunden av insikt kommer är det värt att kasta sig ut i världen och bara blunda och hoppas att allt kommer att lösa sig. Våga ta risken, för det kan leda till en underbar tid med massor av Joseph Arthur, Mac & Cheese samt Across The Universe.


Love,


         Corinne




Känner du folk som lider av att de är för smala?

Trots att de käkar och käkar och gör allt för att ständigt slippa höra att de är "farligt smala/anorektiska"? Eller upplever du det ständigt själv?  Miriam tog upp grejen och självklart ska vi inte glömma alla tjejer som faktiskt har en naturligt skinny kroppsbyggnad. Klar man ska få va smal om man trivs med det! Jag vet precis hur det känns att få massa frågor om "är du sjuk" bara för att jag perioder i mina tonår vädigt smal(trots att jag käkat som ett halvt kompani)

Hur tänker och känner du/din polare kring din smalhet? Trivs du i den eller går du bara runt och är trött på att alla tycks tro att du är sjuk fast du mår hur fint som helst?

Cissi.


Mer frågor om självförtroende/Självkänsla?

Hann ju inte svara på allt på Lunar igår så har du några frågor om ämnet får du mer än gärna slänga in dessa i kommentatorsfältet här så svarar jag!

Yours, Cissi.

Brudpepp-Snart som Sajt!

Snaart, snaart kommer du hitta Brudpepp på ny adress och med helt ny look och framförallt innehåll. Vi vill växa och därför utökar vi till mycket mer än en blogg. Nya Brudpepp kommer innehålla bla en annorlunda modeblogg av en helt underskön tjej med sund och kurvig kropp, en härlig flata som bloggar om sitt liv som gay, sex, kropp, relationer, jobb, skola, karriärstips, frågelådor med mig och Isa som experter(klart vi är experter, real ones;) Intervjuer och peppartiklar med massa sköna unga brudar som gör sin grej... Vad tror ni? Är det nåt du skulle vilja se på nya Brudpepp så mejla brudpepp@gmail.com och få ur dig!

Nya Brudpepp kommer snart!

Love, Crew.


Chatten på Lunar

Kolla in mina vassa svar HÄR. Jisses vilket tryck det blev, ville verkligen svara på allt men tiden räckte icke. Men hoppas på ny chattelichatt snart. Sen har de väldigt mysigt och härligt på Lunarredaktionen så återvänder mer än gärna bara på grund av det(Och tack till Johan, för hjälpen!)

Cissi.


Berätta om er bästa/värsta sommar nånsin!

Snaart sommar, med allt vad det innebär. Mejla oss på brudpepp@gmail om du vill skriva av dig om din absolut härligaste, skönaste och pirriga sommar nånsin ELLER om den då allt bara gick åt helvete.

Var det när du drog på festival för första gången och fick se ditt favvoband irl och träffade kärleken med stora S:et? Eller var det det där året när du satt fast på ett pisstråkigt jobb medan regnet öste ner och du samtidigt led av bihåleinflammation? Mejla, mejla så publicerar vi. Glöm inte skicka med bild(om du vill)

Crew.

Frankrike förbjuder pinnsmala modeller- Borde Sverige ta efter?

image21Aftonbladet idag:

 

"Nu förbjuds de franska medierna att marknadsföra trådsmala modeller.
Under tisdagen beslutade parlamentet att extremt smala modeller inte får framställas som ideal.
Förbudet gäller alla i branschen, modemagasin, annonsörer och webbsidor. Nu ska lagen godkännas av senaten innan den träder i kraft"


Vad tycker NI? På tiden att Sverige tar efter eller bara överdrivet? Tyck, tyck, tyck.


Crew.

 

 


 



 



Bästa med att va tjej?

Vad är egentligen fetast/coolast/skönast med att vara begåvad med kromosom X? Den "kvinnliga intutionen", strumpbyxor i härliga färger, bröst, detaljsinne, bättre och betydligt roligare valfrihet vid klädsel "fest"(slippa svettig kostym med ful slips?) Ut med det.

Cre
w.

Brudpepp+Lunarstorm=True lööve

Japp, vi inleder ett samarbete med härliga Lunar! Exakt hur det kommer se ut är ännu inte riktigt spikat men redan på onsdag kan du chatta med Cissi på Lunar om självförtroende och peppbrist. Chatten drar igång 16.00, be there och ta med alla dina polare! Kolla Lunar för mer info.

Crew.


Fredagshets, no thanks

Sen jag sluta dricka så har den där stressiga fredagshetsen lagt sig en aning. För jag funkade ju så förut, fredag=fest=alkohol. Numera ser jag mest fram emot soft häng med folk jag gillar, kanske film och käk/godis/annat snask eller en sjysst spelning, ut och käka, gå på klubb(men nykter, en helt ny upplevelse(det luktar plöstligt piss överallt...)) Hur ser era fredagstankar ut? Lider ni av klassisk "fredagshets/ångest"(alla ringer och vill dra med dig på massa suspekta aktiviteter fastän du mest vill ta det cool eller letar du efter härlig fest men utan resultat?) Tell us!

Cissi

Depression och ångest(och hur vi tog oss ur det) del 1

Nu kör vi på brudpepp igång ytterligare ett tungt men lika viktigt ämne, depression. Mejla din historia till brudpepp@gmail.com om du vill dela med dig och därmed även hjälpa andra(du får självklart vara anonym, vi grejar isf ett alias åt dig, så folk vet "vem" som berättat vad) Här är "Majas" historia:

 

Jag led av depression och ångest under i princip hela min tonårstid och detta är något jag gärna berättar om av flera anledningar: dels för att det är skönt för mig att "skriva av mig" (trots att jag berättat det för många, många gånger. Behöver fortfarande bearbeta det, tror jag), dels för att jag är så förbannad på hur jag blev behandlad men mest för att jag hoppas att någon annan därute kan ha lite glädje och tröst av att läsa om mina erfarenheter.

 

För att min historia inte ska ta helt enorma proportioner berättar jag inte allt om hur jag mådde och vad jag gjorde, utan försöker koncentrera mig på hur jag blev bemött av omvärlden (resten är en sorgligt bekant historia för alldeles för många).

 

Det var när jag precis gått ut nian som mina föräldrar bestämde sig för att varken jag eller de kunde hantera detta själva utan det var dags att söka professionell hjälp, efter en högstadietid av ångest, smärta och självdestruktivitet. (Innan detta hade jag hade iofs haft några samtal med en välmenande skolsköterska som dessvärre inte hade vare sig resurser eller kunskaper...)

 

Semestertid = ingen bemanning på BUP där jag bodde. Vände oss till närmsta öppna mottagning som var i Uppsala, där vi fick en tid efter "bara" ett par veckors väntan.

 

En kombination av terapi och medicin föreslogs, och eftersom det som sagt var semestertider började vi med den enkla lösningen. Jag fick med vad som då hette Fontex, även känt som Fluoxetin, och mådde som utlovat bättre efter ett par veckor. Med hjälp av tabletterna höll jag huvudet över vattenytan tills hösten kom och jag fick en tid hos en socionom där jag bodde.

 

Jag hade turen att komma till en terapeut som var helt fantastisk. Jag tyckte om henne jättemycket och litade på henne. Även om jag var jätteledsen och önskade att jag vore död när jag gick till mina regelbundna samtal med henne, var jag alltid gladare och åtminstone en aning hoppfull när jag gick därifrån. Hon gav mig den framtidstro som jag själv inte hade.

 

Under hösten dök det upp märkliga utslag på mina skinkor och lår. "Det kan vara en biverkning av medicinen" sa läkaren och jag fick sluta tvärt med Fluoxetin. Varefter jag snart mådde förjävligt dåligt igen. Började med en ny medicin som hette Cipramil. Blev allmänt manisk och kunde inte sova på nätterna, så jag blev rådd att trappa ner till halv dos. Nu kunde jag sova, men depressionen och ångesten ökade drastiskt. Någon gång under våren slutade jag på eget bevåg ta tabletterna för jag tyckte att de ändå inte hjälpte och jag ville inte ha någon medicin, jag ville ingenting alls...

 

Jag gick hos min terapeut våren ut och det var väl det som höll mig uppe. Sen blev det sommar och semester. Vid midsommar blev jag dumpad av min pojkvän och allt blev nattsvart. Akut till läkaren, ingen hade tid för mig eftersom det var sommar, fick ny medicin. Denna gång Zoloft (Sertralin) och det är den första som funkat riktigt bra för mig. Blev mycket bättre (dock fortfarande inte "frisk". Jag hade dock varit deprimerad så länge att jag inte riktigt visste vad som var "normalt" och att må "som vanligt". För mig var ju det deprimerade tillståndet "som vanligt"). Träffade min terapeut ett par gånger till den hösten men sen höll det upp.

 

Våren därpå slutade jag med medicinen - denna gång i samråd med läkare. Nu skulle jag klara mig själv och vara frisk, hade jag bestämt. Blev dock mer och mer apatisk under sommaren och när jag och min dåvarande pojkvän gjorde slut en vecka in på trean i gymnasiet kraschade jag igen. Stannade hemma från skolan en vecka och bara grät. Fick ganska snabbt en tid med min terapeut men nu hände det värsta, det som jag i efterhand betraktar som "det största sveket" från psykvårdens sida. Jag fyllde 18. Alltså var jag myndig, alltså var jag vuxen, alltså var jag inte längre välkommen på BUP. Jag skulle flytta över till vuxenpsykiatriska och få en ny psykolog. "Min" terapeut försökte verkligen få till en dispens för mig att få vara kvar hos henne tills jag tagit mig igenom den jobbigaste perioden, men det gick inte.

 

Flyttades över till vuxenpsyk och en ny psykolog som jag träffade varannan vecka under ett år men som jag aldrig riktigt lärde känna och aldrig riktigt öppnade mig för. Istället gav jag upp. Flydde in i medicinerna och lät bli att ta tag i det där inom mig som gjorde ont.

 

Tog studenten, flyttade långt hemifrån, gick i samtalsterapi sådär varannan månad men utan engagemang från något håll. Mådde sämre och sämre under nästa vår (japp, maj och juni är mina värsta!) och i samband med att terminen tog slut och jag skulle flytta hem till föräldrarna över sommaren sa jag tack och godnatt, stoppade i mig ett par nävar lugnande tabletter och lade mig ner att dö.

 

Vilket jag inte gjorde. Det var egentligen i praktiken aldrig någon fara för mitt liv har jag fått veta i efterhand, de tabletter jag tog var inte tillräckligt helt enkelt. Men mina föräldrar som kom störtandes för att hämta mig var ju inte mindre oroliga för det! Alla i min omgivning var chockade och ledsna. Men inte jag. Jag var ingenting. Jag ville bara slippa leva. Mina föräldrar tog mig till närmsta akutmottagning. Där tog de lite prover och konstaterade att jag var fullkomligt oskadd fysiskt, och hänvisade till psykakuten i Uppsala eftersom det var där jag var skriven.

 

Vi åkte dit och efter 2 timmar i ett väntrum fick vi prata med en sjuksköterska som var jättebra och hoppingivande och sa att "Du ska inte behöva må så här! Vi kan hjälpa dig!". 3 timmar till i väntrummet, sen in till en läkare som var förstående men mindre optimistisk och sa att han inte gärna ville lägga in mig utan att det var bättre för mig att vara hemma. Han ville dock få ett utlåtande från överläkaren. Denne fick jag träffa efter ytterligare 2 timmars väntan. Fick dra hela historien igen varpå han betraktade mig och sa "Och vad vill du att vi ska göra åt det här?". Jag sa som det var. Att jag inte ville göra något alls igen, över huvud taget, någonsin. Han ställde samma fråga till mina förvirrade, trötta och djupt oroliga föräldrar som sa att de faktiskt inte visste och att det var därför de vänt sig till psykvården. Överläkaren skrev ut mer medicin till mig för han tyckte att jag skulle öka dosen Zoloft från 50mg till 75mg dagligen. Sen skrev han en remiss till en psykolog men sa att han inte visste hur lång tid det skulle ta, trots remissen. "Har du inget begrepp alls om hur lång tid det kan ta? Handlar det om veckor eller månader?" frågade min stackars mamma, men inte heller det kunde han svara på.

 

Fick faktiskt en tid efter bara 3 veckor (under vilka mina föräldrar bevakade mig och var allmänt rädda, och jag gick runt och i planerade mitt nästa, mer lyckade självmordsförsök). Jag mådde fortfarande förjävligt och fick öka dosen Zoloft till 100mg. En tid efter det mådde jag faktiskt bättre.

 

Flyttade igen till hösten och det var meningen att jag skulle hitta en ny samtalskontakt på min nya ort men det blev aldrig av. Efter ett år gick jag ner på 75mg Zoloft och ytterligare ett par månader senare trappade jag ner till 50mg, och mådde fortfarande bra.

 

Sistnämnda var för 1,5 år sedan och sedan dess har inte mycket förändrats. Eller jo. Ångestattackerna har blivit allt färre och jag har mått bättre och bättre. Mitt allmänna mående senaste halvåret skulle jag klassa som "fullt frisk".

 

Jag tror att anledningen till att jag mår bättre nu helt enkelt är att jag blivit "vuxen". Är nu 22 år gammal och det var absolut under tonåren som jag mådde som sämst. Jag är nog en av dem som helt enkelt växer ifrån depressionen lite (hoppas jag...!). Ska snart börja trappa ner mina mediciner till 25mg per dag och jag är visserligen livrädd för detta, rädd att jag ska börja må dåligt igen. Men jag ska försöka, sakta men säkert.

 

Jag önskar verkligen att jag hade fått mer hjälp i form av samtalsterapi än tabletter. Pillren har fått mig att orka genom livet, men jag har mått oerhört dåligt på vägen och jag tror att det hade kunnat undvikas till stor del om jag fått hjälp att ta itu med de verkliga underliggande problemen och sluppit känna mig så ensam och hjälplös. Jag tror att det absolut bästa är en kombination: medicin för att orka arbeta med de verkliga problemen genom terapi. Jag har i princip bara fått det ena. Men att skriva ut tabletter är ju jävligt mycket billigare än att avlöna en terapeut...!

 

Sen tror jag att en ändring av våra grundläggande samhällsstrukturer kan bidra mycket till att färre tonårstjejer blir deprimerade från början. Jag kan inte annat än se duktighetsidealen, och den stress och känsla av otillräcklighet som de skapar, som en bidragande orsak till min egen depression och ångest.


Maja

 


En ytterligare ytterst personlig historia om våldtäkt

Klockan var över tolv och jag hade druckit på tok för mycket, speciellt med tanke på att jag bara var fjorton år. Jag skrattade och dansade i flera timmar och hamnade slutligen i knät på en nittonårig kille, han sa att jag var fin och jag njöt av hans kyssar och uppmärksamhet. Efter ett tag tog han med mig in på ett rum och vi låg och hånglade i sängen. Efter ett tag kände jag att han ville ha mer, jag tvekade till en början men lät min kropp bestämma åt mig. Lite smek var ju helt okej, sen kunde jag gå därifrån, lite smek, inget mer.

Han la sig ovanpå mig och jag kände hur paniken spred sig i kroppen, första gången skulle vara fin inte påtvingad. Han körde ner tungan i halsen på mig och jag kände mig kvävd. Rummet snurrade och jag ville bara gå hem. ?Snälla sluta, jag vill inte? sa jag skrämt. Han såg på mig med blixtrande ögon och sa åt mig att bjussa lite nu när jag kåtat upp honom hela kvällen. Jag började gråta och bad honom gång på gång att sluta men han bara skrek åt mig att jag var en liten hora som skulle hålla käften. Jag försökte knuffa bort honom men kroppen ville inte lyda, tydligen var mina försök att ta mig därifrån tillräckliga för han slog till mig över ansiktet och höll sedan ner mina händer mot madrassen. Jag skrek och stretade emot då han drog av mig mina trosor men skriken dränktes av musiken utanför.

Jag vill inte gå in på detaljer för själva våldtäkten, det gör för ont, men jag förlorade oskulden den natten, om man nu kan kalla det att förlora oskulden (jag vill helst inte se det så). Han höll fast mig och när han var klar klädde han på sig och gick ut till festen igen. Jag låg som förlamad kvar på sängen, naken och förnedrad, sminket hade runnit längs kinderna och handlederna värkte av hans hårda grepp. Jag reste långsamt på mig och började rota runt bland lakanen efter mina kläder, jag klädde på mig med tårarna rinnandes ner för kinderna och smög ut genom bakdörren i köket.

När jag kom hem smet jag in i badrummet och satte mig på toaletten, det värkte mellan benen och kisset blandades med blod. Jag försökte duscha bort äcklighetskänslan men det kändes som att jag aldrig blev ren, tyngden av hans kropp tryckte fortfarande över bröstet och jag skakade av rädsla. Jag hatade mig själv. Jag hade inte gjort någonting fel, det var enbart hans fel men jag kände mig så äcklig, så otroligt smutsig.

Jag vågade aldrig anmäla, jag var rädd för vad de skulle säga i skola, att ingen skulle tro mig. Jag var rädd att mina föräldrar skulle tycka att jag var äcklig som låtit honom röra mig, jag var ju deras lilla prinsessa. Blåmärkena på armen gömde jag med långa tröjor och slutligen försvann dem. Alla bevisen bleknade. Jag sjönk in i en dimmig depression och dövade smärtan med rakblad och hejdlösa fyllor, mina föräldrar tog mig till en psykolog och efter veckor av terapi med en tant som bara tjatade om att jag var så instängd ställde jag mig tillslut upp på stolen och skrek att jag hade blivit våldtagen. Hon försökte övertala mig att anmäla men jag var så otroligt rädd och mådde för dåligt psykiskt för att orka en rättegång. Att inte anmäla är det dummaste jag gjort i hela mitt liv, nu flera år senare mår jag bättre men ärren sitter fortfarande kvar, de syns inte men dem känns och jag har fortfarande svårt att lita på killar.


"L"

Våldtäkt, min historia

Ett av de absolut värsta brotten man som brutta kan bli utsatt för är våldtäkt/sexuella övergrepp. Dels för att förövaren ofta släpps i brist på bevis(hur bevisar man att det faktiskt var en våldtäkt och inte frivilligt sex??) Dels för att hela politiken kring bemötandet/rättsskyddet av våldtagna är urusel.

När jag var tjugo följde jag med en "känd" snubbe hem, han är många år äldre än mig och jag vet fortfarande inte varför jag åkte med dit, jag var skitpackad och minns att jag trodde det var efterfest på gång. Redan där borde mina varningsklocklor ha ringt men eftersom jag var såpass full funkade de inte, jag var ganska hjälplös. Väl där fanns det ändå ett gämg människor, dock lämnade de lägenheten bara efter en stund, då var det bara jag och det stora aset kvar. Han bjöd på vin och jag minns att det enda jag tänkte var "var inte dum i huvudet nu Cissi, gå hem! Ta en taxi med en gång, tacka vänligt men bestämt nej till hans vin och dra, du vill ju inget med den här människan, du äcklas ju till och med av honom" Ändå drack jag några munnar vin och försökte avrunda lite...artigt. Strax efter det, efter att jag bestämt mig för att gå blev det svart. Som att dra ner en gardin. Jag var förvisso full men har aldrig varit med om ett sånt totalmörker på fyllan före eller efter det. Han drogade mig, jag är säker. Vaknade upp i hans säng av att ljuset stack i ögonen som värkte av baksmälla och ångest. Han hade klätt av mig, mer än så vet jag inte. Jag minns inget av natten, inte ett skit. Jag tog mina grejer, spydde som en kalv på hans toa och gick hemåt.

Jag anmälde inte, hade inga tankar på det. Idag ångrar jag mig så in i helvete. Dels för att jag vet att han vart på fler unga tjejer och är ett stort jävla as som borde få sitt straff. Jag borde ha gått till läkaren med en gång och tagit prover, sett vad han hade drogat mig med. Sen borde jag gjort en gynekologundersökning och anmält honom. Drivit processen tills jag vunnit. Tror ni nån hade trott på mig? Det var den tanken som hindrade mig. Den och tanken på rubrikerna det skulle bli om det kom ut eftersom vi båda var "kända" Om ni gått/går igenom samma grej så mejla mer än gärna brudpepp@gmail.com och lätta hjärtat. Jag ska ge allt stöd jag kan och OM ni vill så publicerar jag gärna er historia(absolut anonymt om ni vill) här så fler känner sig mindre ensamma i skiten. Tillsammans är vi ju som bekant myyycket starkare.

Cissi.

Vårkänslor?

Hur ligger det till med vårfeelingsen? Pirrar det i tarmsystemet(flåt magen), rinner näsan, har pluggångesten slagit till och förlamat dig? Tell us!

Glöm inte att mejla om du vill gästblogga.

Crew.

Brudpepp på väg mot nåt stort

Imorn ska jag och Isa, fantastiska Isa som plåtar och layoutar på viktigt viktigt möte med stor stor... ungdomsnätverkspryl. Mer än så kan jag inte säga men kan säga att vi ska snacka Brudpepps framtid och de är på, håll nu alla tummar! Berättar mer när jag vet, promiss!

Cissi.

2handshopping i Stockholm

Jag vet, har lovat att detta inte är nån modeblogg och att det ska förbli så men en av mina största ytliga passioner är secondhandprylar. Därför tänkte jag tipsa alla er som tänkt dra till El Stocolmo om mina favvovintageställen. För secondhand har en historia, precis som allt mode och alla trender vi läser om i Klickbilagor och glassiga magasin, det gör det så mycket hetare än att veta att nån stackars kinesunge svettats ihop till den där HM-dressen för 198 pix. Sen är det ju miljövänligt värre med secondhand, så gå loss!

* Bästa Stadsmissionenbutiken finns i Liljeholmen, ta t-banans röda linje mot Fruängen eller Norsborg och gå av Liljeholmen, gå ut från t-banan och några hundra meter neråt, åt vänster.

* Myrorna i Ropsten är grym! Också en liten bit att åka men defintivt värt det. Ta t-banans röda mot Ropsten och gå av i Hjorthagen.

* Lisa Larsson och alla de andra "lyxvintagehaken" som ligger uppradade på Bondegatan på Söder är grymma om man inte pallar rota bland massa skit. Handplockat och onoppigt men också dyrare.

* Beyond Retro. Både i city och på Söder. Massa, massa fina klänningar. Prisvärt. Trevlig personal.

* Judits på Hornsgatan på Söder är en pärla, också lite dyrare men riktigt balla grejer.

Har säkert glömt massa så fyll i om ni vet mer.


Kärlek, Cissi

blogginlägg ifrån smålands mörka skogar

image20
Hej på er alla tjejer där ute! :)
Det här är mitt första gästbloggar inlägg här på brudpepp, lite nervöst om jag ska erkänna, livrädd som vanligt för att någon/ni ska såga mig totalt, men hoppas på att få skriva fler inlägg här framöver.

Jaha, vem är då jag? Jag kan ju börja med att jag hatar Emilie ( uttalas precis som det stavas, mamma är norsk, därav mitt osvenska namn ;) Jag är 15 år. Jag bor i en håla som heter Skillingaryd, en av alla små hålor i smålands mörka skogar. De flesta runt om mig kallar mig estet, jag gillar att skapa, fota och hålla på med musik. Och jag är kass på att presentera mig själv.
Jag menar, vilket av allt det som är jag ska jag ta med? Att när jag säger något korkat har jag ofta fått höra att det beror på att jag är norsk (okej, halvnorsk) och blondin eller att jag gillar ett band som heter [ingenting]?

Men en sak som jag ville ha sagt är att ni ska veta att jag vet hur det är att vara tonårstjej i ett litet samhälle med närmsta stad 40 min bort med tåg. Jag vet hur det är att sticka ut ur mängden i skolan i klädväg m.m
Hur det är att ha vänner och släkt långt bort, hur det är att ha helt andra intressen än klasskompisarna och hur det är att vet precis vad man vill och vem man är ena dagen för att sen nästa dag vara totalt lost när det gäller allt.
Kort sagt,
hur det är när ens egna problem känns så små, men ändå så stora.
Så är det något så hjälper jag gärna till! :)

//Emilie

Din sommar, vad är upp?

Vad ska ni alla sköningar pyssla med i sommar? Har du hittat drömsommarjobbet? Längtar du mest till ledighet på klipporna i skärgårn eller har du mest ångest över att vara den som blir kvar ensam i stan medan alla andra är ute på semesterfläng? Skriv av dig!

Crew.



En chitchat med Cecilia B Jonson

image19
Sveriges mest personliga och härliga modeorakel och tillika tidnigsdrottning, läget?
Åh, tack för snälla ord som gör mig alldeles varm. Läget är fantastiskt faktiskt. Jag känner mig alldeles fullproppad med vårkänslor, och huvudet är spränfyllt av en massa roliga idéer. Jag känner mig hungrig på livet, helt enkelt.

Hungrig är bra! Ge oss the story of your life i speedversion.
Uppvuxen i Mariestad, uppfostrad av en mamma som sedan jag knappt lärt mig gå, förklarade att "Du är en stark kvinna". Hon gav mig självförtroende och planterade tidigt idén att ingenting är omöjligt. Flyttade till Stockholm efter studenten. Efter det har jag bott i Moskva och Prag, pluggat på universitet i Stockholm, jobbat på tv-produktionsbolag, som jordbruksreporter på en dagstidning, som musiktyckare på P3 och på en radda olika tjejtidningar, innan jag blev tillfrågad om jag ville ha jobbet som moderedaktör på Expressen. När jag jobbat med mode ett år, blev jag erbjuden jobbet som redaktör för Fredag - ja tack!

Dina bästa pepptips, hur peppar man igång sig när allt mest känns skit och piss och trögt på en gång? Hur gör du?

Jag tror att en av mina största styrkor är att jag tillåter mig att inte vara perfekt. Jag är inte duktig-flicka typen. Visst strävar jag efter att alltid vara så bra jag kan, men jag låter det vara okej att göra fel ibland, låter det vara okej att ha finnar då och då, eller att gå upp något kilo i vikt för att man är för lat för att träna (vilket jag alltid är).
Sedan gäller det att inse att du är unik, att du är bra och att det alltid, alltid finns något i ditt liv som är vackert - håll fast vid det! Jag brukar också stärkas av tanken att mitt liv är bara mitt och att jag faktiskt får göra vad jag vill med det - låt inte en massa måsten ta över ditt liv - gör saker på ditt eget sätt. Du är en stark kvinna!

Underbart tänk! Nu till lite ytligare men lika härligt stuff-Om du har femhundra spänn kvar på shoppingkontot imorn och är galet sugen på ett vårkap till garderoben VAD satsar du på?

Då skulle jag nog springa till en bra second hand-affär och köpa en riktigt tight och riktigt perfekt sliten vårjacka som jag skulle packa in mig själv och alla mina vårkänslor i.





Tja tjejer!

image21

Jag heter Johanna och är 18 år, men tiden går så snabbt, så bli inte förvirrad om jag i temporär sinnesförvirring påstår att jag är 17 eller typ... 3 år. Jag brukar gå i på gymnasiet om dagarna och på diverse aktiviteter om kvällarna. Just nu sitter jag och spelar gitarr. Min pappa har oanade talanger och har lärt mig lite olika pickingmönster. (När man plockar upp strängar i olika ordningar och så låter det skoj.) Eller snarare, det är jag som har oanade talanger, jag har blivit ungefär 40% bättre på gitarr under en kväll! Excellent. Jag rekommenderar verkligen lite gitarrspel som avkopplande från vår stressiga vardag, all plugg, press, ångest, jobbiga tankar och andra svårigheter. Jag menar, jag borde plugga just nu, men jag är inte stressad, för jag spelar gitarr istället. Pick up the guitar and learn to play, alla kan lära sig. Jag kan även erbjuda en unik tjänst, nämligen stämning av gitarrer per telefon. Mycket gratis. Bara ring så skriker jag lite på dig så att du drar skruvarna åt rätt håll.

Annars så spelar jag ju egentligen fiol. Dessutom går jag på bild och form och teater. Ibland blir det, tillsammans med skolan, lite för mycket, och då börjar jag blöda näsblod och får munsår. Men det lindras av att jag träffar min underbara teatergrupp Qaos ca en gång i veckan. Vi bildades för ett år sedan och är en queerteatergrupp. Vi spelade nyligen upp en work in progress, den 8 mars (internationella kvinnodagen) i samband med "Modärna kvinnor", och det är första gången vi har uppträtt med något alls, och första gången jag har uppträtt inför en betalande publik. Alltså var det sjukt nervigt. Det kändes så himla bra att få skapa något och framföra det på scen inför en intet ont anande publik. Och jag är så stolt över mig själv för att jag lyckades. För jag är inte alltid så övertygad om att jag klarar saker, eftersom jag som så många andra lider av tidvis dåligt självförtroende. Men vad fan, ger man sig in på något och vågar fullfölja, så kan man uppnå mer än man tror. I alla fall, så ska vi spela upp ännu en liten fin work in progress på fredag på klubb Idyll, och jag är sjukt förväntansfull.

Hur gör jag för att bli pepp då? Jag brukar försöka vara disciplinerad, men jag är en lite kaosartad person, så det brukar inte funka så bra, och då är det oftast skolarbetet som får sig en törn. Samtidigt så har jag en enorm prestationsångest, så jag tillåter mig själv inte att få dåliga resultat. Då brukar jag få ta det lite lugnt och intala mig själv att det inte är så farligt att inte få MVG+++ jämt. För egentligen, varför måste man behöva vara så himla duktig? Det är en typisk tjejgrej att inte tro att man duger ifall man inte stressar ihjäl sig. Om man tar upp en gitarr istället för dödstråkiga samsamboken istället så är väl inte det så farligt. Det viktigaste är att man inte stressar sönder sig över småsaker.

Men för första gången på länge, så känns det faktiskt som att saker går åt rätt håll. Att det verkligen händer något. Jag hoppas den känslan håller i sig för alltid. Fast erfarenhet säger mig att det är så jag känner på sommaren, och att vintern sen återigen kommer forma mig till en stelblek robot. Men med den nya förbättrade växthuseffekten, så kanske Sverige blir tropiskt snart? Skulle vi inte alla bli glada då?

Aja, slutbabblat för mig för idag, jag kanske återkommer och pratar om galet tuffa brudar sen. Jag har nämligen en benägenhet att lovprisa sådana.

Elefantkramar från Johanna

Miniupplysningar:
Initialer: JVS (Som boken SVJ, Stor vänlig jätte, av Roald Dahl. Fast baklänges.)
Mail: lila_regn@hotmail.com
Stad: Stockholm
Status: Singel
Livsåskådning: Que será será


Därför skiter vi i vårens vikthets!

Dags för uppror! Enligt en färsk rapport är svenska unga kvinnor undeviktigare än nånsin.

Alla som tröttnat rejält på stressen och pressen kring att man förväntas vara superslimmad och nerbantad inför varje vår/sommar räcker upp stora handen nu! Alla som spyr på löpsedlar om platta magar i sommar, bästa svältkurerna och tokretuscherade bikinimodeller på busskurer upp med bägge händena! Lämna kommentarer/tankar om varför vi en gång för alla ska skita i "vårens vikthets"

Crew(med två upprsträckta händer och glassen i högsta hugg)

Tja Sonja Schwarzenberger!

image18
Söta, härliga Sonja, radio/tvbrutta, skribent, regissör och lite till, vad händer?
Jag har precis flyttat till Stockholm och lärt mig hur man laddar ned filmer och ljudböcker, rent teoretiskt naturligtvis. På ett teoretiskt plan förgyller de min vardag. Ja, och så håller jag på och släpper ut min inre got (goth) som varit strängeligen fördold. Så nu läser jag allt med Neil Gaiman, Terry Pratchett, Oscar Wilde och har köpt svarta ljus till min kandelaber, moahaha.

Låte skruvat men underbart. Vad drömde du om när du var tonåring och vad/hur gjorde du för att förverkliga drömmarna?
Hmm, allvarligt talat, mest om att hångla och det löste sig efter alldeles för lång väntan och en smula mod. Jag drömde också om att bli skådis och ha på mig fantastiska klänningar på premiärfester. Nu kom jag inte in på nån skådespelarutbildning och blev istället intresserad av journalistik som jag lyckades bättre med. En dag insåg jag att jag inte ville vänta på att bli inbjuden till oscarsgalan utan började ha på mig mina vackraste klänningar på jobbet i radiohuset. Löshår, strass, tyll, allt som jag hade drömt om. Det har lärt mig dygden av att genomföra saker och inte bara stanna drömma om dem.

Dina tre vassate tips till den som vill jobba med det du gör?
1 Jag är i grund och botten journalist och sedan har min yrkesroll formats till att också vara programledare, krönikör och skribent. Jag gillar att ta plats, men i grund och botten handlar mitt yrke om att få veta saker och att få mina gäster att lysa. Så mitt första råd är att rannsaka varför man vill jobba som journalist. Är det för att bidra eller för att få synas?

2 Utbilda dig (jag läste till journalist på Ljungskile folkhögskola, det finns många utbildningar, men se till att de är 1 godkända av svenska journalistförbundet och 2 att de har en rejäl praktikperiod)

3 Både i yrkeslivet och under utbildningen har jag ibland känt att det varit jobbigt att vara "uddafågel", men håll i, håll i dina märkligheter, passioner, begåvningar och värderingar. Det frågas hela tiden efter starka personligheter i media, och det är från ditt unika jag som du kommer att behöva ösa ur. och det är inte alltid så lätt i konkurensen. Det är då du behöver dina vänner för att orka!

Jag behöver en punkt till: 4 Var en god vän. Vägen till framgång går aldrig genom att trampa på andra. Se dina kollegor som medmänniskor och inte konkurrens! Det är så lätt att känna sig hotad av andra framgångsrika,
vackra och kloka människor, men själen blir svart och livet tråkigt av de tankarna. Hjälp istället de andra på
anställningsintervjun och lita på att det finns ett perfekt jobb för just dig.

Tokbra råd hörru, hur gör du då för att peppa igång dig?

Genom att vara med mina underbara vänner och känna stor tacksamhet över deras kärlek. Att jag har så fantastiska människor i mitt liv, det är ju det handlar om, livet. inte lyssna så mycket på karriärhetsen utan fokusera mer på hur jag kan uppleva glädje och tacksamhet över vad jag har och vad jag kan skapa här och nu.

Oralsexprylen

Jag hade oralsexfobi länge, var skiträdd. För det känns liksom mer "privat" att låta nån gå ner i härligheten på en än att låta denna samma person hälsa på på andra vis, ni vet. Jag tyckte även det var skitläbbigt att suga av, bara dyka ner och gå loss mitt på blanka eftermiddan sådär, nä fyfan. Sen tänkte jag om. Gav det en chans, sket i alla fobier om äcklig lukt(kön luktar ju liksom kön och inte ros, right) och om andra pinsamheter. Då vart det helt magnifikt skönt och mysigt att både ge och få(oftast iallafall) Det handlar ju som om allt annat i sexsvängen att känna sig bekväääm och ni vet- göra det för att man själv vill och är sugen. Inte för att ens partmer in crime pushar på.

Till rara du som var osäker och väger mellan testa/inte testa så ger jag rådet: testa om du KÄNNER för det! Du har ju uppenbarligen en liten nyfikenhet som ligger och bubblar och klart du ska våga ta steget om det känns rätt. Men våga förbövelen både ge och ta instruktioner i stundens hetta så det blir lika najs för dig som för honom.


Cissi

En uråldrig gästpeppare gör entré

image15

Namn: Åsa Hjalmarsson

Ålder: strax 27

Gör för lön: Behandlingsassistent på ett akutboende för hemlösa/missbrukare

Gör utan lön: Skriver snurrig galenskapspoesi, agerar drömmare samt utgör den kvinnliga hälften av nördpopsduon Hatis Romans
Dagspepp: Gå din egen väg. Rak eller slingrig.

Har du funderat på att sluta att leva i bubblan av ungdomseufori, skaffa ett "riktigt" jobb, växa upp och klippa håret i anständig frisyr? Det har jag. Många gånger.

Fram och tillbaka har jag försökt passa in i det såkallade normalfolkets mallar. När jag slutade gymnasiet var jag övertygad om att jag inom snar framtid skulle ha en gedigen universitetsutbildning på pappret, en stadig pojkvän och gott om pengar.

Men med facit i hand: jag fyller snart tjugosju, är kär men ändock singel (tror jag), mitt hår ser ut som en glamrockares, jag är lika förälskad i färggranna indieklänningar nu som för fem år sedan och jag jobbar som timanställd. Och icke har jag gått under för det. Faktum är att jag är en frihetslysten, barnasinnad drömmare och trivs fånigt bra med det. Vilket för den sakens skull inte innebär att jag är en slacker utan ambitioner. En dag ska jag ge ut en diktsamling eller två, jag ska ha ett litet hus med en fet shetlandsponny på gården, helst tillsammans med min löööv. Det är min självvalda mall. Följ din egenkomponerade karta du också så ska du se att vägen blir stundom snårig, stundom hal men i de flesta tampar ack så fin...

Och just det, våren är ju här!

Puss.
Åsa


Apropå det där med att våga ta plats, våga fråga frågorna

image12
Namn: Camila Astorga Díaz
Ålder: 21
Sysselsättning: Studerar frilansjournalistik på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö i Valparaíso, Chile.
Gillar: Att fiolgnissla på Paseo del Descanso, sloka framför en bra film i gott sällskap och dricka färskpressad juice.
Ogillar: Orättvisor, dryga människor och sjukdomar. Kan ingen bara utrota alla virus? Plz?
Blogg: http://camilareser.blogspot.com

Jag heter Camila och har precis fått sålt min första artikel och kan i nästa nummer av Ordfront kalla mig frilansjournalist. Det är underligt det där med titlar, jag har varit student i hela mitt vuxna liv och kommer nog aldrig sluta vara det (lär för livet, lev för att lära etc) men snart kommer jag ha en yrkestitel. Hur gick det till liksom? Vad spelar en titel för roll i vilket fall som helst?

Jag är 21 och det var nog det som var svårast när jag gjorde efterforskningar för artikeln. Mina intervjuobjekt tog mig inte på allvar, särskilt inte när jag ville fråga om saker som hade med diktaturtiden att göra. Då var jag ändå född när Pinochet satt (1973-1990) trots att jag bara var en liten skräp som knappast hade något att säga till om när föräldrarna släpade med mig på demonstrationer och föreläsningar på universitetet.

Med detta vill jag säga: låt inte någon sätta sig på dig bara för att du "inte var där" och "inte har någon koll". Alla har rätt att få reda på sanningen, särskilt om det har med ditt förflutna att göra. Och våga känn efter att utrymmet är ditt. Ta ingen annans, men ta inte heller någon skit. Du vet, det där klyschiga.

Nu ska jag trampa ned för en trappa, sova gott och bli biten i örat av en tolv-veckors-rarings-kattunge. Hej!

RSS 2.0