Depression och ångest(och hur vi tog oss ur det) del 1

Nu kör vi på brudpepp igång ytterligare ett tungt men lika viktigt ämne, depression. Mejla din historia till brudpepp@gmail.com om du vill dela med dig och därmed även hjälpa andra(du får självklart vara anonym, vi grejar isf ett alias åt dig, så folk vet "vem" som berättat vad) Här är "Majas" historia:

 

Jag led av depression och ångest under i princip hela min tonårstid och detta är något jag gärna berättar om av flera anledningar: dels för att det är skönt för mig att "skriva av mig" (trots att jag berättat det för många, många gånger. Behöver fortfarande bearbeta det, tror jag), dels för att jag är så förbannad på hur jag blev behandlad men mest för att jag hoppas att någon annan därute kan ha lite glädje och tröst av att läsa om mina erfarenheter.

 

För att min historia inte ska ta helt enorma proportioner berättar jag inte allt om hur jag mådde och vad jag gjorde, utan försöker koncentrera mig på hur jag blev bemött av omvärlden (resten är en sorgligt bekant historia för alldeles för många).

 

Det var när jag precis gått ut nian som mina föräldrar bestämde sig för att varken jag eller de kunde hantera detta själva utan det var dags att söka professionell hjälp, efter en högstadietid av ångest, smärta och självdestruktivitet. (Innan detta hade jag hade iofs haft några samtal med en välmenande skolsköterska som dessvärre inte hade vare sig resurser eller kunskaper...)

 

Semestertid = ingen bemanning på BUP där jag bodde. Vände oss till närmsta öppna mottagning som var i Uppsala, där vi fick en tid efter "bara" ett par veckors väntan.

 

En kombination av terapi och medicin föreslogs, och eftersom det som sagt var semestertider började vi med den enkla lösningen. Jag fick med vad som då hette Fontex, även känt som Fluoxetin, och mådde som utlovat bättre efter ett par veckor. Med hjälp av tabletterna höll jag huvudet över vattenytan tills hösten kom och jag fick en tid hos en socionom där jag bodde.

 

Jag hade turen att komma till en terapeut som var helt fantastisk. Jag tyckte om henne jättemycket och litade på henne. Även om jag var jätteledsen och önskade att jag vore död när jag gick till mina regelbundna samtal med henne, var jag alltid gladare och åtminstone en aning hoppfull när jag gick därifrån. Hon gav mig den framtidstro som jag själv inte hade.

 

Under hösten dök det upp märkliga utslag på mina skinkor och lår. "Det kan vara en biverkning av medicinen" sa läkaren och jag fick sluta tvärt med Fluoxetin. Varefter jag snart mådde förjävligt dåligt igen. Började med en ny medicin som hette Cipramil. Blev allmänt manisk och kunde inte sova på nätterna, så jag blev rådd att trappa ner till halv dos. Nu kunde jag sova, men depressionen och ångesten ökade drastiskt. Någon gång under våren slutade jag på eget bevåg ta tabletterna för jag tyckte att de ändå inte hjälpte och jag ville inte ha någon medicin, jag ville ingenting alls...

 

Jag gick hos min terapeut våren ut och det var väl det som höll mig uppe. Sen blev det sommar och semester. Vid midsommar blev jag dumpad av min pojkvän och allt blev nattsvart. Akut till läkaren, ingen hade tid för mig eftersom det var sommar, fick ny medicin. Denna gång Zoloft (Sertralin) och det är den första som funkat riktigt bra för mig. Blev mycket bättre (dock fortfarande inte "frisk". Jag hade dock varit deprimerad så länge att jag inte riktigt visste vad som var "normalt" och att må "som vanligt". För mig var ju det deprimerade tillståndet "som vanligt"). Träffade min terapeut ett par gånger till den hösten men sen höll det upp.

 

Våren därpå slutade jag med medicinen - denna gång i samråd med läkare. Nu skulle jag klara mig själv och vara frisk, hade jag bestämt. Blev dock mer och mer apatisk under sommaren och när jag och min dåvarande pojkvän gjorde slut en vecka in på trean i gymnasiet kraschade jag igen. Stannade hemma från skolan en vecka och bara grät. Fick ganska snabbt en tid med min terapeut men nu hände det värsta, det som jag i efterhand betraktar som "det största sveket" från psykvårdens sida. Jag fyllde 18. Alltså var jag myndig, alltså var jag vuxen, alltså var jag inte längre välkommen på BUP. Jag skulle flytta över till vuxenpsykiatriska och få en ny psykolog. "Min" terapeut försökte verkligen få till en dispens för mig att få vara kvar hos henne tills jag tagit mig igenom den jobbigaste perioden, men det gick inte.

 

Flyttades över till vuxenpsyk och en ny psykolog som jag träffade varannan vecka under ett år men som jag aldrig riktigt lärde känna och aldrig riktigt öppnade mig för. Istället gav jag upp. Flydde in i medicinerna och lät bli att ta tag i det där inom mig som gjorde ont.

 

Tog studenten, flyttade långt hemifrån, gick i samtalsterapi sådär varannan månad men utan engagemang från något håll. Mådde sämre och sämre under nästa vår (japp, maj och juni är mina värsta!) och i samband med att terminen tog slut och jag skulle flytta hem till föräldrarna över sommaren sa jag tack och godnatt, stoppade i mig ett par nävar lugnande tabletter och lade mig ner att dö.

 

Vilket jag inte gjorde. Det var egentligen i praktiken aldrig någon fara för mitt liv har jag fått veta i efterhand, de tabletter jag tog var inte tillräckligt helt enkelt. Men mina föräldrar som kom störtandes för att hämta mig var ju inte mindre oroliga för det! Alla i min omgivning var chockade och ledsna. Men inte jag. Jag var ingenting. Jag ville bara slippa leva. Mina föräldrar tog mig till närmsta akutmottagning. Där tog de lite prover och konstaterade att jag var fullkomligt oskadd fysiskt, och hänvisade till psykakuten i Uppsala eftersom det var där jag var skriven.

 

Vi åkte dit och efter 2 timmar i ett väntrum fick vi prata med en sjuksköterska som var jättebra och hoppingivande och sa att "Du ska inte behöva må så här! Vi kan hjälpa dig!". 3 timmar till i väntrummet, sen in till en läkare som var förstående men mindre optimistisk och sa att han inte gärna ville lägga in mig utan att det var bättre för mig att vara hemma. Han ville dock få ett utlåtande från överläkaren. Denne fick jag träffa efter ytterligare 2 timmars väntan. Fick dra hela historien igen varpå han betraktade mig och sa "Och vad vill du att vi ska göra åt det här?". Jag sa som det var. Att jag inte ville göra något alls igen, över huvud taget, någonsin. Han ställde samma fråga till mina förvirrade, trötta och djupt oroliga föräldrar som sa att de faktiskt inte visste och att det var därför de vänt sig till psykvården. Överläkaren skrev ut mer medicin till mig för han tyckte att jag skulle öka dosen Zoloft från 50mg till 75mg dagligen. Sen skrev han en remiss till en psykolog men sa att han inte visste hur lång tid det skulle ta, trots remissen. "Har du inget begrepp alls om hur lång tid det kan ta? Handlar det om veckor eller månader?" frågade min stackars mamma, men inte heller det kunde han svara på.

 

Fick faktiskt en tid efter bara 3 veckor (under vilka mina föräldrar bevakade mig och var allmänt rädda, och jag gick runt och i planerade mitt nästa, mer lyckade självmordsförsök). Jag mådde fortfarande förjävligt och fick öka dosen Zoloft till 100mg. En tid efter det mådde jag faktiskt bättre.

 

Flyttade igen till hösten och det var meningen att jag skulle hitta en ny samtalskontakt på min nya ort men det blev aldrig av. Efter ett år gick jag ner på 75mg Zoloft och ytterligare ett par månader senare trappade jag ner till 50mg, och mådde fortfarande bra.

 

Sistnämnda var för 1,5 år sedan och sedan dess har inte mycket förändrats. Eller jo. Ångestattackerna har blivit allt färre och jag har mått bättre och bättre. Mitt allmänna mående senaste halvåret skulle jag klassa som "fullt frisk".

 

Jag tror att anledningen till att jag mår bättre nu helt enkelt är att jag blivit "vuxen". Är nu 22 år gammal och det var absolut under tonåren som jag mådde som sämst. Jag är nog en av dem som helt enkelt växer ifrån depressionen lite (hoppas jag...!). Ska snart börja trappa ner mina mediciner till 25mg per dag och jag är visserligen livrädd för detta, rädd att jag ska börja må dåligt igen. Men jag ska försöka, sakta men säkert.

 

Jag önskar verkligen att jag hade fått mer hjälp i form av samtalsterapi än tabletter. Pillren har fått mig att orka genom livet, men jag har mått oerhört dåligt på vägen och jag tror att det hade kunnat undvikas till stor del om jag fått hjälp att ta itu med de verkliga underliggande problemen och sluppit känna mig så ensam och hjälplös. Jag tror att det absolut bästa är en kombination: medicin för att orka arbeta med de verkliga problemen genom terapi. Jag har i princip bara fått det ena. Men att skriva ut tabletter är ju jävligt mycket billigare än att avlöna en terapeut...!

 

Sen tror jag att en ändring av våra grundläggande samhällsstrukturer kan bidra mycket till att färre tonårstjejer blir deprimerade från början. Jag kan inte annat än se duktighetsidealen, och den stress och känsla av otillräcklighet som de skapar, som en bidragande orsak till min egen depression och ångest.


Maja

 


Kommentarer
Postat av: Jinnie

Egentligen har jag inget att säga, mer än att det du skriver är rörande (jag brister nästan i gråt).
Lycka till med allting.
//Jinnie

2008-04-26 @ 22:25:29
URL: http://untilnextautumn.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0