BRUDPEPP

Idag har jag höpt träningshandskar - ni vet, såna man har för att inte få blåsor i händerna av redskapen på gymet, cykelstyret eller vad det nu vara må (i mitt fall är det viktade gångstavar). En rar butikshjälpreda lät mig först prova en "damhandske" - men den var alldeles för liten. Så vi gick över på herrmodellen och den minsta av dem passade mig perfekt. Jag frågade vad som var skillnaden på dem och fick svaret att det inte var någon skillnad alls utom färgen (och etiketten på förpackningen).

Så nu har jag träningshandskar i herr-design - dvs mörkgrå med gröna detaljer, istället för damdesignen som var ljusgrå med blå detaljer. Vet inte om man ska skratta eller gråta...

// Erica

Ni vet hur det är när man har träffat världens bästa karl/brud, eller kommit in på drömutbildningen, eller slagit personligt rekord i vad-det-vara-må. Man är tokglad och bubblig och vill bara ta en megafon och ropa ut till alla människor att fy fan vad jävla lycklig jag är och dessutom är jag bäst i hela vääärlden!!!

Sån blir i alla fall jag. Jag vill berätta för alla hur bra och nöjd och glad jag är. Jag har något slags behov av att kommunicera min glädje för att inte spricka av den eftersom den är så stor!

Men så kommer den där svenska (eller vafan, varför skyller vi alltid på att det är svenskt? Jag tror att det är precis lika illa i USA, i Turkiet, på Irland...) blygsamheten, jantelagen och man-ska-inte-förhäva-sig-mentaliteten. Jag har klagat på den förr och nu gör jag det igen.

Ok, jag ska erkänna det här också: ibland när folk pratar om hur bra och lyckliga de är så vill jag bara bita dem, jag tänker kolsvarta tankar och är inte ett dugg glad för deras skull. Det är inget jag är direkt stolt över och jag inser givetvis att det bara beror på gammal hederlig äcklig avundsjuka. Men så reagerar jag bara när jag är nere redan innan. För det mesta blir jag ju glad och peppad av att höra om att det gått bra för andra.

Så därför vill jag nu uppmuntra till TOKSKRYTANDE!!! Skryt för någon minst en gång om dagen, det är mitt motto kommande vecka. Ni får väldigt gärna skriva hit och skryta om vad fan som helst som ni är nöjda över...

// Erica

Ja, nu har det börjat för min del iaf. Första veckan avklarad!

Berätta nu hur det går för er därute. Har du världens bästa sommarjobb? Eller världens sämsta? Eller har du inget alls, och i så fall varför - fick du inget trots att du försökte, eller har du valt att vara ledig (känns egentligen som en smart grej... själv har jag inte varit ledig på fem år, tror jag :S )?!

Peppkram // Erica

Kroppsnojor. You know what I mean (och gör du inte det, lyckliga du!).

Jag hade aldrig funderat över mina ben. De var som de var, varken fula eller fina, ben helt enkelt. Reflekterade inte så mycket över det. Ända tills den dagen i högstadiet då killen som jag var jätte-jättekär i sa så här till mig: "Dina ben är så konstiga och oproportionerliga! Du har liksom jättesmala vader och sen tjocka lår, ser helknäppt ut"

PANG!!! Ett enda korkat, elakt, förfluget uttalande från en dum fjortis-grabb som antagligen inte ens tyckte så, utan bara ville retas. Han var den där sortens kille som sa elaka saker till folk hela tiden, mer för att han ville prata än för att han hade något att säga. Han tog sig uppmärksamhet på andras bekostnad, och skapade sig en identitet på att vara mobbig. Ni vet typen.

Ändå resulterade det i att jag hade superkomplex över mina ben de kommande fem åren. Inte förrän nu, många år senare, har jag insett att det där med att jag skulle ha oproportionerliga ben dels inte stämmer, dels absolut inte spelar någon roll.

Såhär i efterhand är jag också jätteförbannad på honom för att han hade fräckheten att säga så där till mig. Jamen, sådär är det i högstadiet, kanske någon tänker nu. Men BORDE det verkligen FÅ vara så?

Hur ser era erfarenheter ut? Har ni fått höra elaka kommentarer om ert utseende? Hur hanterar man dem, hur gör man för att inte ta åt sig? Berätta, berätta!!!

// Erica 

Igår var jag inne i stan vid lunchtid. Tok-varmt, kaosmkt folk. Uppsnappad konversation mellan två tjejer i 18-årsåldern:

-Är det inte jättevarmt att ha leggings idag?
-Jo, jag håller på att svettas ihjäl, men jag har inte rakat benen, orkar fan inte...

SHIT! Att gå omkring i jättevarma trikåer när det är ljuvlig sommar och 26 grader i skuggan, bara för den där jäkla fåfängans skull... Så dumt. Så onödigt. Så tragiskt att våra puckade, konstlade utseende-ideal sabbar så mkt för oss. En så enkel sak som den lilla lyckan att få gå barbent en junidag!

Jag hade lite ångest över det där när jag var 14 (13? 15? Minns inte riktigt), men det gick över ganska fort. Jag insåg nämligen att jag var den enda personen i hela universum som a) la märke till huruvida jag hade håriga ben eller ej och b) brydde sig ett enda smul om det.

Visserligen rakar jag fortfarande mina ben. Ibland, när andan faller på, liksom. Det är inte det som är poängen. Poängen är att om jag vill klä mig så att jag visar mina ben så gör jag det, oavsett om det var ett dygn, en månad eller ett år sen jag rakade dem. Det förändrar inte mitt beteende.

Det som gör mig ledsen är att det finns unga människor som verkligen låter sin vardag begränsas, och som låter bli något de känner för av medveten eller undermedveten rädsla för att inte duga. Snälla ni, gör inte det.

// Erica

Om jag är inne och övar får jag dåligt samvete för att jag inte passar på att utnyttja det ljuvliga vädret (resten av sommaren kanske regnar bort, man vet aldrig!!!).

Samma sak om jag sitter vid datorn i timtal för att fixa allt det där jag måste fixa (boende till hösten är den viktigaste, mest akuta och mest tidskrävande posten just nu). Då får jag även dåligt samvete för att för mkt datande sabbar min rygg, nacke och axlar.

Om jag är på jobbet får jag dåligt samvete för att jag inte är ute i solen, och för att jag inte övar.

Om jag tackar nej till jobb får jag dåligt samvete för att jag wastear en chans att tjäna pengar till mitt uppehälle.

Om jag är ute och myser i solen får jag dåligt samvete för att jag inte är inne och övar.




Ni fattar grejen. Det är en enorm stressfaktor, detta att aldrig vara nöjd, att alltid känna att man borde göra något annat. Såhär höll jag fan inte på när jag var liten. När hände det? När började man resonera såhär, när började man sätta i system att alltid alltid ifrågasätta det man gör för stunden, och anklaga sig själv för att man inte utnyttjar tiden bättre?

Jag har också dåligt samvete för att jag stressar. Och för att jag har dåligt samvete. Det är ju icke-konstruktivt och nedbrytande på kropp och själ. De som stressar mkt löper mkt större risk att dra på sig hjärt-och-kärlsjukdomar och så vidare...

Som sagt, jag kan fortsätta i all oändlighet. MEN DET ÄR FEL.  Det borde inte behöva vara såhär, för mig eller för någon annan. För jag är säker på att det finns fler därute, i synnerhet unga tjejer, som också håller på såhär.

Känner du igen dig? VAD SKA VI GÖRA ÅT DET?

// Erica

Det är 28 grader i solen och man steks nästan ute och för en gångs skull har jag faktiskt inte ångest på en söndag vilket känns bra. För jag går bara måndag,tisdag och sen onsdag skolavslutning. Hur skönt som helst. Jag har dock massa tråkigt och skulle vilja bälja i mig flera liter glass typ hehe.
Tror jag ska cykla till en vän och hälsa på ifall jag inte kommer svettas i hjäl eller så sitter jag bara här hemma ute på tomten och dränks i värmen. Men man ska inte klaga på värmen fast man gör det ändå hehe.
Hoppas ni alla har en bra dag!
Kärlek/L