BRUDPEPP

Lisa, du blev en av Aftonbladets mest lästa krönikörer över en natt, hur gjorde du?
Ja, hur gjorde jag? Det enda jag vet är att jag var helt desperat, för jag hatade mitt gamla jobb så sjukt mycket och ville bara bort från skiten, och jag tror det hjälpte mig asmycket. Desperation är verkligen en bra drivkraft, för då ligger man på som fan och att ge upp är liksom aldrig ett alternativ, man bara fortsätter. Efter ett par månader gick Aftonbladet med på att låta mig provskriva för dem, och då såg jag till att göra det bra så att jag fick börja skriva regelbundet och kunde ge det jävla kontorsjobbet fingret en gång för alla.

Dina vassaste tips till de som vill jobba med skrivande?
Jag tror att alla har sitt eget sätt att skriva. Nästan alla proffs pratar om disciplin, men jag vet inte, för mig är det en fråga om inspiration snarare än transpiration. Det är klart att det är mycket av ett hantverk också, man får pilla med formuleringar här och korta ned där, men jag har en ganska barnslig inställning till själva skrivandet ändå: Jag skriver för att det är kul och om jag inte har kul ser jag det som ett tecken på att jag är fel ute. Jag tror på att dansa fram texten på lätt runda fötter och sedan jämna till i efterhand om nåt blev för spretigt - write drunk, edit sober. Jag tror det var Mark Twain som sade det. Men alla gör ju som de vill.

Om man bortser från ett halvår som olycklig hora för ett gäng gratistidningar så har jag ju dock bara haft skrivandet som yrke i några månader. Så jag vet inte riktigt om jag kan snacka än? Men det som hjälpte mig var desperation, envishet och att aldrig aldrig ALDRIG ge upp. Sedan måste man ju vara bra på att skriva också.

Vad gör du om ett år?
Jag vet inte riktigt vad jag gör om ett år? Jag försöker fortfarande komma över det chockerande i att jag KAN LEVA PÅ MITT SKRIVANDE! Att jag inte behöver arbeta på nåt äckligt skitkontor! Sedan har jag ett barjobb på standby i kulisserna om det här skulle skita sig helt abrupt, och det känns tryggt. Men ja, vad jag gör om ett år? Det känns så privat och högtflygande drömskt att jag rodnar bara vid tanken.

Läs Lisas blogg här.