Nere? Smile!

Ställ dig framför närmaste spegel. Le mot dig själv med hela ansiktet. Ser du ut som en idiot? Känns det störtlöjligt? Vad bra, skratta åt dig själv!

Så här funkar det: hjärnan påverkar kroppen, kroppen påverkar hjärnan. Psykosomatik kallas det med ett fin-ord och fler och fler forskningsrapporter visar att JA, det fungerar verkligen. Ditt nervsystem struntar i omständigheterna, det registrerar bara att dina gladmuskler rör sig, drar slutsatsen "jaha, jag är visst glad!" och frisätter sköna måbraämnen i hela systemet.

Nervsystemet reagerar också positivt på synintrycket "leende ansikte" oavsett vems det leende ansiktet är. Skojigt nog funkar det även om man bara tittar på en bild av ett leende. Så om du är pysslig kan du klippa ur bilder på glada människor ur tidningar eller broschyrer och fästa på badrumsspegeln. Fånigt - ja! Effektivt - ja!

:D :D :D :D :D

// Erica

gäst: En liten dikt lagom till lunch.

Matilda är tillbaka för dagen, har haft fullt upp med en massa annat den senaste tiden, föreställningar, spelningar, skolan och sådant som hör livet till. Jag tänkte bjuda på en liten, ja vad ska vi kalla det, dikt? såhär lagom till lunchen.

Jag flyger nu pappa. Jag har lämnat min kropp kvar på jorden, men jag, jag flyger. Jag hänger kvar där nere i mitt rum, jag vet att du står och ser på mig, jag känner doften av dina tårar. Jag vill säga förlåt till dig pappa, men det här är mitt beslut och jag mår bättre nu när jag kan se allting under mig. Säg förlåt till mamma å mina vägnar, stå där vid hennes sida, med hennes hand i din, krama den pappa. Det var aldrig min mening att såra henne heller, men jag mår bra nu, jag är lycklig. Tänk på mig på julafton pappa, det har alltid varit den dagen jag gillat bäst. Jag är så ledsen att jag inte kan ge mamma hyllan jag snickrat på slöjden, hon skulle ha gillat den. Förlåt för att jag aldrig var det du förväntade dig, men jag är en fågel nu pappa.                 
Av: Matilda Lindgren 071028


/ Matilda

Lisa från norrland gästbloggar

Hej jag har aldrig gästbloggat här förut men jag började prata med Cissi för någon dag sen genom att jag följer hennes metroblogg.www.metrobloggen.se/cissiwallin. Den bloggen rekommenderar jag verkligen. Hon är rolig och hon skriver om vettiga saker. Nu tänker jag väl börja med att presentera mig så ni vet vem jag är till nästa gång jag gästbloggar här. Jag bor i örnsköldsvik, jag är 17 år och går teaterestet andra året och det är roligt, men man brukar ju tro att alla esteter sticker ut och är jättecoola typ, men hej så är det inte. Men alla kör väl sin egen stil. Jag har en hund vid namn Zoya som är en labrador som blir 6 år i morgon. En helt underbar hund. Jag tycker om att skriva fast det blir mest negativa dikter eller noveller, men min senaste novell handlade om en tjej som är påväg till lyckan som jag fick mvg på och det medgav att jag fick mvg i hela kursen.

Jag tycker även om att se på min favoritfilm Amelie från montamorte och den andra filmen tillsammans är man mindre ensam som hon också medverkar i. Jag har en passion för Audrey Tautou då hon är vacker, rolig och helt underbar helt enkelt. Jag rekommenderar att ni ser de filmerna! Dessutom att ni läser boken tillsammans är man mindre ensam. Jag tycker även om att promenera hem från skolan, för det känns som frihet för då är det slut på hela långa trista skoldagen och just nu är jag helt less på skolan. Fast jag får sommarlov på tisdag i hela tio veckor och då ska jag dra till sthlm på söndagen med min bäste vän jonas och hans pojkvän Lasse. Ska även umgås med deras lilla valp Zaida. Men det bästa jag vet är att åka på festivaler och träffa nya människor. Har dock inte åkt på så många festivaler ännu men i sommar blir det arvikafestivalen i år igen. Är det någon som läser brudpepp bloggen som ska åka på arvika kanske?

Nu måste jag rasta min underbara hund innan min mamma blir galen på mig och sen skulle jag tydligen följa med henne och handla. Det är rätt tråkigt men man får ju välja ut vilken mat man vill och det är ju alltid roligt. Fast jag skulle ju färga mitt hår när jag kom in igen, för henna hårfärgen ska sitta i håret i 2 timmar.

Nu kanske ni har fått någon aning om vem jag är tills vi ses igen

image38

Detta är jag fast med solglasögon jag väljer att vara lite anonym.

Kärlek på er/L

Har DU utsatts för härskartekniker?

Scenario: Första dagen på nya jobbet. Fikarast. Jag + mellan 5 och 10 anställda (varav bara 1 till kvinnlig. Jag vill ju egentligen inte att det ska ha med saken att göra. Men det tror jag fan att det har).

Man pratar om en kommande personalfest, jag sitter tyst för jag känner dem ju inte och har inget att komma med. Jag vet ju inget om festen, och eftersom jag bara är inhyrd ett par dagar är det inte som att det är aktuellt att bjuda med mig.
Vd:n babblar och skojar och vid ett tillfälle slänger jag ur mig en skämtsam kommentar. Han blir lite förvånad, avfärdar (lika skämtsamt) min kommentar och fortsätter sedan hålla hov. Jag säger inget mer.

Inte förrän i efterhand inser jag att jag begick ett kardinalfel. Jag är:
-ung
-tjej
-helt ny på företaget
-känner ingen i kretsen
Klart lägst i hierarkin. Och så kommer jag och är ROLIG, mitt i att chefen håller på och är rolig. Inte populärt. Jag kände mig dum när jag bara satt tyst med min tekopp, men jag tänkte inte på att alla FÖRVÄNTADE sig att jag skulle sitta tyst och tillbakadragen (och känna mig dum).

Grejen är att vd:n var ju hela tiden trevlig. Han var sådär familjärt, skämtsamt nedlåtande som man inte riktigt kan sätta fingret på. Han var antagligen inte medveten om det själv.

Härskartekniker, kallas det med ett populärt ord. Olika subtila, svårgripbara sätt att trycka ner andra så att man antingen klättrar i hierarkin eller håller sig kvar där man är.

Ni har säkert varit med om det. I skolan, på jobb, i kompisgäng, i fotbollslaget, på släktkalaset... Skriv och berätta! Hur känns det? Vad ska vi göra åt det?

// Erica

Civilkurage

Detta hände för ungefär en månad sen:

Jag satt på en stadsbuss i Örebro, ni vet platsen precis bakom busschauffören. Vid en hållplats klev en mörkhyad ung kvinna på. Tydligen var det något krångel med hennes busskort, jag fattade aldrig vad, men hur som helst bad hon på engelska busschauffören om hjälp. OCH HAN BLÅVÄGRADE ATT PRATA ENGELSKA. Kvinnan upprepade gång på gång att hon inte talade svenska, men han envisades med att förklara på svenska om och om igen, trots att hon uppenbarligen inte förstod.

Det är ju möjligt att busschauffören inte förstod engelska, helt enkelt. Men det försvarar inte den ton han använde, och jag fick absolut uppfattningen om att han bara gjorde som han gjorde av princip. Till slut ryckte kvinnan på axlarna och fortsatte bakåt i bussen, varpå chauffören väste efter henne: "Lär dig svenska istället!"

I efterhand önskar jag att jag hade haft sinnesnärvaro och civilkurage nog att resa mig upp, gå fram och säga "Hej, jag förstår att ni har lite problem, jag kan tolka åt er!". Men jag satt som ett fån och bara gapade över hur jävla fräck han var. Efteråt blev jag asförbannad, men det var ju så dags.

Men när jag kom hem senare den kvällen satte jag mig i alla fall och författade ett ilsket brev till det berörda bussbolaget, där jag beskrev händelsen och frågade om de inte hade någon policy vad gäller jämställdhet/rasism?!

Och redan dagen därpå hade jag fått svar, de bad om ursäkt och undrade vilken buss det var jag hade åkt med, så de kunde kolla upp vilken chaufför det gällde och ta upp det med honom. Det kändes väldigt bra. Tyvärr har ju den stackars kvinnan som blev utsatt ingen glädje av det (förutom att hon kanske slipper ohyfsade påhopp av pucko-busschaufförer i framtiden, man kan ju hoppas!).

Som sagt önskar jag att jag hade haft vett nog att ingripa där och då, och ställa till en scen så att andra människor märkte vad som pågick mitt i deras trevliga lilla vardag. Men just då satt jag lamslagen. Varför är det så?!

// Erica

Let´s talk about muttan

Hej folks

Jag håller på och gräver lite i det här med rakningshysterin, att det är så ooootroligt utbrett idag att raka sig mellan benen. Hur gör ni? Hur ser ni på hår? Berätta.

Om ni vill veta vad jag tycker så kolla min Metroblogg.

Kyss and so long, Cissi


"Jag brukar inte vara så bra på att säga bra saker om mig själv..."

Så skriver Beatrice i en kommentar till mitt inlägg "Be proud" längre ner. Jag hajade till riktigt när jag läste det. För det är verkligen så det känns för mig och för många andra tror jag, och samtidigt är det helt galet är det är så.

Man är inte van att säga bra saker om sig själv, för vi har lärt oss sedan barnsben att man inte ska förhäva sig, inte skryta, inte tro att man är något särskilt... När varenda en av oss faktiskt är något särskilt, något alldeles enastående!

Häromdagen skrev jag mitt CV till en jobbansökan och det var fantastiskt. När jag skrev ner det svart på vitt, i punktform, insåg jag nämligen hur mycket jag kan, hur mycket erfarenhet jag har och hur mycket spännande saker jag har gjort.

Vi måste nog öva. Och framför allt måste vi vara glada och uppmuntrande och hålla med när någon annan berömmer sig själv. Inga sneda ögonkast eller syrliga kommentarer för att någon "förhäver sig"!

Jag jobbar också på att inte vifta bort komplimanger jag får, utan helt enkelt säga "tack" och vara glad. Det är jättesvårt, varenda gång. Men som sagt. Övning.

//Erica

Contact

Två veckor till skolavslutning. Ska bli skönt, fast det känns som att i år är inte sommarlov och skolavslutning så betydelsefullt som det var tidigare. Nu kommer det inte att bli så stor skillnad - jag kommer att fortsätta göra ungefär detsamma som jag gjort hela terminen (dvs öva, öva, öva. Går man på musikhögskolan så gör man!).

När jag gick i högstadiet var det dock väldigt kluvet, detta med sommarlov. Å ena sidan enormt skönt att slippa läxångest, nationella prov och störda lärare i några månader. Å andra sidan var jag i princip alltid störtförälskad i någon i min klass och nu skulle man inte få träffa den personen på länge, länge, länge...

Jag var nämligen inte en sån som hängde en massa med klasskompisar utanför skoltid (utom några väldigt tajta tjejpolare sedan lågstadiet). Hur social och utåtriktad jag än var i skolan var det något annat så fort man kom utanför den. Man hade liksom inget svepskäl för att umgås.

Jag jobbar fortfarande på det där, att våga säga till någon att det-är-faktiskt-så-att-jag-råkar-gilla-dig-tokmycket. Och jag har väl lärt mig att även om det går åt helvete så överlever man, jorden går bara under ett litet tag... Eller vad säger ni? Har ni några tips på hur man samlar mod till att bjuda ut Honom/Henne med stort H på te, glass eller hångel?

//Erica


Glad amatör, mer eller mindre

Hey !
Clara här, jag tyckte att det skulle vara en trevlig syssla att gästblogga här, så jag slog till och nu e jag här, woho!
Egentligen måste jag erkänna att jag känner mej lite lätt wannabe, då jag fick reda på sidan via min kompis josefin (vars gästblogg ni kan se här nedan, läs den gjärna!) och vill ju helt enkelt vara som henne haha D:

Okej, då ska jag berätta lite om migsjälv. Jag heter, somsagt Clara (stavat med C, inte K som många tror). Jag bor på landet-landet , ca 4 mil utanför uppsala. Jag trivs i lugnet även fast jag längtar mej in till en stad, fylld av stressade människor överallt, & stadsbussan, åh mumma. Jag går snart ut 8:an, även fast jag är 94. Om jag skulle fått en femma för varje gång nån sa "men.. hallå, du är ju 94:a, varför går du i 8:an?" så skulle jag vara rik nu. Men svaret på den frågan är nog delad, och det har väll med att göra att jag fyller år 4 dagar efter årsskiftet. Det är nog största faktorn i alla fall. 

När det kommer till intressen har jag tidigare ridit typ alla dagar i veckan, men nu har jag inte samma tid, känns det som. Musik är det största intresset nu, och det har alltid funnits med mej. Jag har en inspelning från när jag är 2 år och sjunger "här kommer pippi långstrump". ganska gullit faktiskt. Nu sjunger jag såväl i kör och solo. Jag spelar gitarr och behärskar piano. Jag och tre tjejekompisar spelar i ett band "Indie Crackers" (ja,som ni kanske såg jossan nämna i hennes presentations-inlägg). det går bra, även fast vi som band är mycket nya så har vi redan fått ihop en låt, och planerar senare att skriva eget (något som jag redan gör endel, då främst med min äldre syster).

Det finns extremt mycket mer att berätta. Jag skulle kunna dra mina åsikter om greklands invandrarpolitik, eller förklara varför jag börjar tro att målen för NO är för svåra att klara mvg i. Sen kan jag såklart dra långa historier om mej själv, om mina två tillfällen jag bott i sydafrika, eller hur det gick på orienteringdan. Men min uppgift här är trotts allt att peppa er; att vi ska peppa varran. Och det får jag inte glömma!

Nu vill jag inte tråka ut er, så jag skriver mer senare. Kommentera gjärna om det är något speciellt ni vill att jag ska skriva om/ ta upp. Jag ska göra så gott jag kan!

Puss/C


image37

withorwithoutu.blogg.se

VAD vill DU ska stå i "Tjejmagasin"?? NU har DU chansen att påverka!

Hey babes!

Cissi här, ni vet den rödhåriga Brudpepp-morsan! Hoppas allt är finemnagen med er, själv knegar jag på som en sate för att denna sajt ska växaväxa och bli STOR(men behöver fortf en medarbeterska så om nån känner sig kallad eller känner nån som skulle passa så mejla på brudpepp@gmail.com) plus att jag fortsätter frilansa in till hyra, käk, skor, musik, dyr choklad...;) En grej jag gör där är att skriva ganska fritt för magasinet Starlet(nån som läser? Eller ni kanske är för gamla och coola;?-No clue-tant haha) I vilket fall är de underbara på den redaktionen och ger mig ganska fria händer, jag tar alla chanser jag får att stoppa in skönt pepp, vettiga tankar och härlig inspiration i det jag skriver.

Efter att ha läst grymma Cosmoinlägget(håller med till trehundra proc, vafan pysslar de md??) så vill jag nu ge DIG/ER chansen att påverka vad som ska stå i Starlet,några vassa idéer? Nåt ni saknar i "tjejtidningskarusellen"? Det kan vara allt mellan fisk och fiskmås så gå loss!

Antingen tar du det härnere i kommentarerna eller så mejlar du.


Blöt kyss, Cissi.


Be proud!

Visst är det en skön känsla att vara stolt över något?! Det bästa är ju att det finns så mycket att vara stolt över. Det kan vara en personlig prestation, men också en egenskap eller så kan man vara stolt över någon annan.

Just nu är jag fantastiskt stolt över min lilla syssling-dotter som föddes för ett par månader sen. Hon ska döpas i sommar och jag, JAG ska bli gudmor! Jag blir lycklig och stolt så fort jag tänker på det.

Vad är DU stolt över? Att du hoppat bungyjump? Att du är snäll? Din snygga frisyr? Fosterlandet? Din mamma?

// Erica

Den gigantiska skillnaden mellan könen...

Ärligt talat. Hur stor skillnad är det?

Suttit och bläddrat i maj-numret av Cosmopolitan och jag blir bara så trött. (Jamen LÄS INTE Cosmopolitan om du inte gillar den, tänker ni kanske. Faktum är att jag faktiskt tycker att delar av tidningen är antingen bra eller underhållande eller både och. Och kanske är det lite av en know-your-enemy-grej...).

I alla fall. I varje nummer är det ett uppslag under rubriken MANual, där en manlig reporter skriver artiklar "från manlig synvinkel", för att hjälpa oss tjejer att förstå oss på killar (eftersom det tydligen är grymt stor skillnad). Och jag hoppas att dessa texter mest är jargong från reporterns sida, för det verkar ju ärligt talat som att han fallit ur dum-trädet och slagit i samtliga grenar på vägen ner.

I majnumret räknar han upp "Sakerna som får honom att springa" - egenskaper som killar absolut inte vill att tjejer ska ha. Ett exempel är "Du är vegetarian", med motiveringen att killar gillar kött alldeles för mycket för att avstå från det och dessutom ser det som oerhört viktigt att få laga rejäla middagar (med kött) åt sin flickvän. En annan rubrik är "Du har varit singel för länge" med motiveringen att killar vill känna sig behövda och inte står ut med att tjejer utvecklat egna, komplicerade vanor (vilket killar tydligen aldrig gör?!).

Under rubriken "Vad jag lärt mig om kärlek" på nästa uppslag i tidningen skriver en svensk programledare om sin erfarenhet av kvinnor och relationer. "Jag förvånas över att kvinnor har sådant tålamod med det här löjliga könet jag tillhör" skriver han ödmjukt.

Vad är detta?! Jag vägrar tro att män och kvinnor kommer från olika planeter (däremot undrar jag om kanske jag och Cosmo-skribenterna gör det...). Alla människor är väl i grund och botten lika, har samma behov och beter sig efter samma mönster. Män är inte bättre än kvinnor men inte heller på något sätt sämre! I min verklighet behöver man ingen manual för att förstå sig på killar. De är nämligen individer precis som jag, och det allra mesta kan redas ut med den gamla hederliga gyllene regeln. Bete dig mot andra som du vill att de ska bete sig mot dig.

// Erica

PS. Jag känner en mängd killar som är vegetarianer. Är de galna? Har de bytt kön? Ack, vad är det för fel på dem...? DS.

Hej och välkommen till Hajk

Hej alla snygga bruds!

Nu ska vi slå våra kloka hjärnor ihop! Eftersom jag vill skriva om allt och alla, så skulle jag behöva er hjälp med att ta fram, och skriva om sånt som NI verkligen tycker är viktigt. Kom med ett förslag vettja! Alla ideér är bra utom dom dåliga.  Det kan vara allt från mobbing och allt det innebär - till kärleksproblem eller kanske problem i familjen?

Kom med bra ideér, JAG VET ATT NI KAN.
Vi är ju tjejjer !


Återkommer imorgon eftermiddag med ett inlägg (om jag har fått några förslag dvs. ;) )

Ha de chill!

Over n´ out.
 
      / Josefin.




Jossan på Brudpepp

Tjena alla sköningar !

Jag har fått den äran att få gästblogga här på Brudpepp och blev då ombed att skriva en liten presentation om mig själv.
Jag heter då Josefin, jag är 15 år och är bosatt i en liten håla 3 mil utanför Uppsala. Och som ni kanske kommer att märka är mina allra STÖRTSTA intressen att skriva (och fotografera). Och jag vill skriva allt, dikter, noveller, låtar, blogginlägg och det ska handla om ALLT mellan himmel och helvette.
Ett annat intresse (som kommer växa) är piano, som jag håller på att lära mig, jag och 3 tjejkompisar har precis startat ett band, men vi har inget bra namn, säg finns det några påhittiga filurer där ute som har nått bra namn till ett tjejband på lut? Det tas isåfall emot med glädje.

Och det som driver mig när det börjar tryta på självförtroende är just att skriva, det är det enklaste sättet att få ut alla känslor, utan att såra någon om man kanske är rädd för det. Att "skriva av sig" upplever jag som otroligt befriande, och jag vet att jag är bra på att skriva efter all bra kritik jag har fått av mina lärare i skolan.
För jag tror det är många som läser det här nu, som håller med mig om att högstadiet inte är att leka med, när det händer så himla mycket som man inte vill ska hända, man är skoltrött och känner sig kanske pressad och stressad.
Jag är ett levande exempel för stress och press, för min pappa har väldigt höga förväntningar på mig som jag helt enkelt aldrig orkar leva upp till, så en dag sa jag till honom "Nej, jag tänker inte bli bäst för din skull, jag tänker inte gråta mig igenom en skoldag för att jag fick VG inte inte MVG som du vill att jag ska ha, mitt mål är inte att du ska få skryta om mina betyg, mitt mål är att nå poäng så att det räcker att komma in på Omvårdnads-linjen, och har jag poäng utöver det så är det bara bonus."
Jag är säker på att det finns fler i den här situationen, stå på er brudar!

Om jag måste säga nåt som jag inte gillar här i världen är det förutfattade meningar, att folk skapar sig en bild av en person innan ens han/hon vet något om denna person.
Jag är också väldigt mycket emot fördomar, att så väldigt många inte kan acceptera bl.a homo- bisexuella, invandrare eller utvecklingsstörda.
I min värld är alla lika mycket värda, inte bara i min värld utan också i väldigt många andras. Men man blir lite fundersam hur killar och tjejer med fördomar tänker, t.ex att man ska visa en hetrosexuell kille/tjej mer respekt än vad man visar en t.ex bisexuell.
Jag har grymt mycket respekt för dom utsatta i samhället.
Vad tycker du om fördomar?

image36

Nu ska jag ta och runda av min presentation.
Ni får gärna besöka min privata blogg,
http://www.sundaancekid.blogg.se
där jag skriver lite om min egen vardag och vad som komma skall!

Ha det chill,
Over and Out.


Lyssna dig peppad!

Första Bridget Jones-filmen är ett klockrent exempel. Hon blir dumpad av dryge pojkvännen och går gråtande hem genom regnet. Soundtrack: Lågmäld, långsam ballad med vemodig text. Hon bestämmer sig för att rycka upp sig, börja träna, ta tag i saker osv. Soundtrack: Upptempo, disco-stråkar och självsäkert budskap: I'm every woman!

Sinnesintrycken påverkar hur vi mår och tänker, det vet vi alla. Så när livets hård- och kantighet känns mer påfrestande än vanligt hjälper det massor att ladda mp3-spelaren med pepp!

Jag fylls av uppsluppen kamplust när jag lyssnar på Marie Bergmans Ingen kommer undan politiken (en gammal pärla). Jag känner framtidstro när jag hör Sheryl Crows Can't cry anymore. Och av någon anledning blir jag genuint glad av Madonnas Beautiful stranger...

Det var några exempel. DU DÅ?! Vilken låt får dig att bubbla och spinna av energi?


// Erica


Söker en eldsjälig medarbeterska!

Japp, Brudpepp ska växa(skulle ha växt för längesen om det inte hade varit för massa strul med samarbeten hitan och ditan)men NU är det dags! Och då behövs en till person. Söker dig som är:

* Tjej mellan 18-30, skön, härlig, driven, datakunnig och gärna lite vass på det här med siffror.
* Helst boende i Sthlmstrakten.
* Gillar Brudpepp såpass mkt att du är villig att jobba aktivt med konceptet.

Känner du dig kallad? Släng iväg ett mejl till brudpepp@gmail.com så snackar vi mer!

Tjing, Cissi.



Gästblogga?

Klart du ska. Redaktör-Cissi badar i massa jobb nu som gör att Brudpepp dessvärre kommer i kläm. Det är alltså upp till DIG att rulla bloggen nu, mejla brudpepp@gmail.com om du vill blogga, om allt eller inget. Ordet är ditt!

Crew.

Värsta ryktet du hört om dig själv?

Folk i allmänhet och tyvärr brudar/kvinnor/flickor/töser/babes i synnerhet är rejält duktiga på att lägga energin på skitsnackande. Vad är det absolut bisarraste, galnaste, taskigaste, värsta, rentav underhållande(i sin elakhet) rykte du hört om dig själv?

Jag har hört maaaasssor om mig, att jag är psyksjuk(lite kaosig och dampig är jag ju men...), att jag bajsat i nåns garderob på en fest, att jag hällt gift i folks mat...

Ut med det! Då känns allt mycket bättre... För vi vet att du är snäll och de är dummos.

Cissi.


Hej jag heter Sofie och jag har varit mobbad...

När jag började i ettan/ små skolan var första gången jag märkte att jag inte var preis som alla andra, lärarna hade "allvarliga" samtal med min mamma om att jag inte riktigt va som alla andra, t.ex. när vi fick en uppgift om att klippa ut ett S i svart papper limmade jagpå massa paljetter och liknande saker. Om jag tänker på just dom där samtalen blir jag fortfarande arg, jag blir och arg av att ha minnen redan från tvåan av att en lärare drog in mej i ett klassrum och sa till mej rakt ut hur illa hon tyckte om mej ( denna lärare skullesenare komma att bli min "djävul i vardagen". Hon skrev ett varnings brev i mitt sista omdömma från henne till min kommande lärare om att jag va en fjäskare och att jag va dum.).. När jag började trean började en ny kille i min klass, han va liksom lite coolare än alla andra eftersom han inte va ifrån den lilla hålan vi bodde i och hans var dessutom störra än alla andra killar i min klass. De började med att aj fick hörasaker som " när du blir stor kommer du äga mcdonalds i hela världen". Jag tyckte nog att det var ganska kul, jag förstod ju naturligtvis inte när jag bara gick i trean att det var min vikt killen i fråga syftade på.

Jag hade allid en väldig otur med kompisar när jag va liten jag lyckades alltdi dra mej till "problembarn" eller nån som skulle flytta om si sådär en vecka. När jag gick i tvåan/trean fick jag en av dom bästa vänner jag nånsin har haft, hon hette Nicole (eller iaf som jag fick höra). Hon var på rymmen från sin pappa med hennes mamma och hade en syster som var utvecklingsstörd, så Nicole och Nadja (systern) hade det fruktansvärt jobbigt, speciellt Nadja som blev mobbad av alla eftersom hon inte passade inte men även Nicole som faktist förstod vad som hände . Jaja jag skulle ju egentligen berätta om mej, men för att göra en lång historia kort slutade det hela med att Nicole och Nadja försvann. Jag fick veta några år senare att dom hade flytt från sin mamma och mer. När jag träffade Nicole igen efter den långa tid som vi var i sär, kände jag knappt igen henne, hennes långa blonda hår hade förvandlats till en mörkbrun pottfrisyr.

Men tillbaka till mej, när jag började i fyran började saker hända påriktigt innan hade de mest varit kommentarer bakom ryggen jag fick höra av nån kompis i efterhand, men nu började dom säga saker rakt upp i ansiktet på mej, som t.ex. " Jävlar va tjock du är, du kanske borde börja tänka lite" osv. Jag slutade vara med på idrotten och fick mkt komplex över mitt utseende, jag hade inga vänner utan va väl mest för mej själv.

Men en dag sa jag faktist ifrån, killen som alltid var på mej, försökte ta pengar från mej och kallade mej för tjockis och spöke ( jag är väldigt blek pga solallergi), jag vet inte riktigt vart ifrån jag fick mod ifrån, menjag sparkade helt enkelt till killen i skrevet, riktigt hårt, inget sån där liten tjej spark. Jag fick tillbaka ett slag i ansiktet och blev nedtryckt mot golvet, jag minns hur jag bara skrattade honom rakt upp i ansiktet och så nåt som " gubben kunde du inge bättre".

Efter att man säger ifrån tror man kanske att det ska bli förbättring, men i mitt fall var det helttvärt om, alla började låtsas att jag var värsta galningen och spelade på ett hånfullt sätt rädda för mej, jag insåg att det bara var ca ett halvår kvar tills jagfaktistskulle få sluta från min maardröm och få sommarlov och sedan börja på en ny skola som skulle förändra mitt liv!

När jag började sexan bytte jag skola, jag fick genast nya kompisar och trivdes kanon, även om det var massa skitsnack som de oftast är bland tjejer i den åldern såg jag inga större problem. Och en dag när jag satt i mitt klassrum och kollade ut genom fönstet trodde jag hade jag hade sett mej själv gå förbi, mej själv fast äldre och inte "sofie som alla dnra kände" utan den Sofie jag visste att jag var. Tjejen hade svarthår med dreads och var svartsminkad, jag visste att jag var tvungen att lära känna henne! "tjejen" som för mej var jag fast några år frammåt hette Linnea, hon var som en gud för mej, allt hon gjorde var lag, tyvärr var det bara så att hon hade ätstörningar och skärde sej. Eftersom jag hadefått höra i nästan sexårs tid hur odräglig och tjock jag var, var de inte svårt för mej att ta beslutet att jag absolut skulle börja räkna kalorier. Min ängel Linnea ville absolut inte att jag skulle börja med sånt, eftersom jag var så liten, ( jag gick i sexan, hon i åttan).
Hon vägrade lära mej (TACK LINNEA), men jag hade bestämt mej och gick till min älskade dator som blivit som min bästa vän och tog reda på allt. När jag började sjuan var de som en annan person som kom tillbaka. Jag var svart runt ögonen hade svarthår, nya vänner, hade börjat röka och var pinnsmal.

Jag minns verkligen hur dåligt jag mådde, och jag vet att jag vill aldrig må så dåligt igen! Linnea kom inte tillbaka till skolan mer. Hon hade blivit "sjukskriven" utav bup och sos. Jag spenderade mkt av tiden i skolan med att prata i telfonen med henne, jag skippade lektioner och tog ut mina "utbrott" på lärare och dom som hade varit mina vänner innan Linnea. När jag vid hösten i sjuan fick kontakt med en gammal kommppis Sandra började jag hänga mycket på stan och strulade nog runt ganska mycket, jag fick hemska rykten och började må ännu sämre. Mina "nya" vänner på stan visste redan allt om mej, killen som tidigare varit på mej på lågstadiet hade berättat fö dom flesta om hur sjuk jag var, och eftersom jag nu hade kolsvart hår oh smink, såg jag ännu blekare ut, "spöket".

På nåt sätt fixade min mamma in mej på bup och med mycket hjälp utav en underbar vän Ruff började jag må bra igen! När jag började åttan ( som jag går i nu) tog jag tag i mina betyg och slutade skippa lektioner, röker det gör jag tyvärr än, men man kan inte bli av med allt på en gång. Min tid på bup varade inte länge, jag gick dit några månader och sedan "hoppade jag av" ..

Linnea (min ängel) åkte in på behandlingshem i början av maj när jag gick i sjuan efter ytterligare ett självmordsförsök. Hon mår mycket mycket bättre nu, och tack vare henne gör jag också det!

Sen kanske mest för att reklama lite så åkte jag på världens underbarsta kollo sommaren till åttan vid namn "popkollo" där träffade jag en av dom underbaraste människor på denna jord, vid namn Jenni, jag träffade också många andra underbara tjejer, t.ex. Matilda som också bloggar på brudpepp och Jinnie :)..


Bästa film ni sett?

Jag har flera favvisar men den rulle som senast greppade tag om mig och stannar kvar länge är svenska Ciao Bella. Ybercharmiga Chanelle Lindell som spelar kvinnliga huvudrollen Linnea är dessutom från samma lila stad
som mig, Uddevalla!

Vilka favvofilmer har ni? Lista!

Cissi.



 
image34
Sköna skådisar från "Ciao Bella"



Emelies stil

image33
Min stil är otroligt blandad. Rock/punk/bohem you name it. Jag är ALLT.
Jag har alltid gått och sagt att 'ja, men jag är ju punkare', men det stämmer inte.
Man har ju en väldigt blandad, men ändå egen stil.
Min stil är det jag trivs i och tycker är bekvämt. Allt från bohemiska kjolar till tajta stuprör.

I vår går jag helst omkring med lite lättare kläder.
Jag har dock alltid med mig min skinnjacka som jag har blivit bundis med.
Alla borde faktiskt äga en sån.
Men jag väljer kläder efter humör,väder och vad som känns rätt just den dagen.
Inspirationen är bara en tanke om att vilja sticka ut, få blickar och bara se ball ut.
Jag älskar det! Färga håret i starka färger brukar jag även göra.
Dels för att det är snyggt, men det passar min personlighet väldigt bra.
Jag är en färgklick i vardagen. 

Har inte direkt haft någon tanke om att jag kanske inspirerar andra, men jag gör det jag känner för, och det är det jag vill att folk ska ta efter när de ser och umgås med mig.
Att man vågar vara och skiter i vad alla tycker.

Ha det fint! / Emelie 
(makrills.blogg.se)

RSS 2.0