Diagnos: Könslös
När jag får syn på en gammal olycklig kärlek på en läktare i globen och blir helt euforisk, och min killkompis börjar skratta och säga "är FREJA kär?!" som om det vore månadens skämt.
När killarna i klassen kramar alla tjejer och passar på att röra vid dem lite extra och sedan går rakt förbi mig med ett diskret knyck på nacken.
När jag påpekar att en gammal romare i historieboken heter Justinianus till min bänkgranne som nickar till. Och killen bredvid mig skränar över halva klassrummet "KOLLA! JUST IN I ANUS!" och lokalen fylls av pubertala skratt.
Jag är inte kvinna nog att tafsas på eller bli kär i. Jag är inte man nog att skratta med eller slåss med.
När jag gick i mellanstadiet hängde jag mest med killarna. Jag såg hur tjejerna alltmer gick över i att vara just tjejer, inte människor. Jag hade så svårt för att förstå hur man kunde stå och sminka sig i en halvtimme, hur roligt kunde det vara? Så jag alienerades alltmer från tjejgängen som bildades och blev istället bra på att kaxa tillbaka och spela Tekken. Allt väl tyckte jag.
Tills jag började lessna på att inte kunna prata om hur jag mådde och insåg att jag ville ha en kram då och då. Och märkte att killarna trots allt inte såg mig som one of the guys, utan som något slags mellanting.
Jag blev allt mer desperat i mina försök att bli en "riktig" tjej, började sminka mig och klä mig så vanligt jag bara orkade. Men tjejerna hade redan skapat sina gränser och jag passade inte in i deras prat om Maxfactor Plus Lashes eller snygga killar. Vadå, jag hade väl inga känslor? Jag var väl bara något slags könslös massa?
Pratade med en tjejkompis som gick i samma klass som jag, som sa att hon var avundsjuk på mig för att killarna lyssnade på mig. Jag blev förvånad, hade väl aldrig riktigt sett det på det sättet. Men hon hade en poäng. Killarna såg ingen poäng i att lyssna på vad tjejerna sa, respekten var på rätt låg nivå och om någon tjej försökte säga ifrån blev reaktionerna mest "men gud, chilla! Det var ju bara ett skämt!". Jag är fortfarande lite avundsjuk på alla tjejer som killar ser som potentiella kärleksobjekt, men jag skulle aldrig vilja blir en "riktig" tjej om det innebär att man inte blir respekterad.
Ni kan prata hur mycket ni vill om att vi ÄR olika, och att det SKA vara så. Det är lögn, jag har varit där och jag vet att det inte är så det ska vara. Det finns alldeles för många som i så fall skulle behöva hjärntvättas för att bli "riktiga" tjejer eller "riktiga" killar.
Ni kan säga att Sverige är jämställt, att feminister är gnälliga och att jag är töntigt politiskt korrekt. Men jag slutar inte gnälla förrän jag inte har något att gnälla över. Så länge ni ser mig som tjej eller kille och behandlar mig därefter så är det något som är fel, och det är inte jag.
Alla könslösa, alla ni andra som är less på fasta roller som inte går att rubba, hjälp mig gå emot. Det är inte omöjligt att ändra.
Puss och kram.
/Freja, gästbloggare
Ta ledigt!
Och efter att ha dryftat saken per telefon med klok vän bestämde jag mig för att faktiskt skita i allt. Och åh, vad det är härligt! Alltså, lite saker har jag gjort. Dammsugit mitt rum (äckliga heltäckningsmattan), stekt pannkakor, suttit vid datorn i timtal och läst bloggar, chattat med kompisen som utbytespluggar i Japan samt kollat på gulliga kattungar på youtube.
Och jag är fast övertygad om att detta enbart gör mig gott! Om en månad eller ett år spelar det noll roll att jag inte övat just idag. Lektionerna imorgon kommer antagligen inte gå ett dugg sämre för det. Inte konserten på måndag heller.
DET HÄR VINNER MAN DÄREMOT PÅ ATT TA EN DAGS VILA FRÅN PRESTATIONERNA:
- kroppen (muskler, senor osv) får vila och läka ihop småskador
- immunförsvaret får bygga upp sig i lugn och ro
- allt det man pluggat in senaste tiden får fäste. När man lär sig något nytt lagras det i korttidsminnet, och sen när man vilar sparar hjärnan ner det på långtidsminnet. Om man aldrig låter hjärnan vila lär man sin heller inget ordentligt!
- man mår bra och är glad, vilket främjar all utveckling över huvud taget, enligt alla undersökningar
Jag tenderar att bli hyperaktiv och lite manisk, när jag tycker något är kul. Men man orkar inte vara på topp hela tiden, hur roligt och bra något än är. Ta ledigt!
Hälsning från Danmark!!!
Danskarna är trevliga och jag förstår för det mesta vad de säger. De är dock lite väl alkohol-liberala, enligt min åsikt. I den lokala baren (som jag tycker är jättemysig, ska tilläggas!) finns stående erbjudanden som ex "10 shots för 100kr" eller "drick så mkt öl du kan på en halvtimme för 75kr". Jag är inte den som spottar i glaset, men är det verkligen bra att uppmuntra toksupande SÅ ihärdigt?!
// Erica
Åsikter
Jag har alltid tyckt att det är viktigt att stå för sina åsikter. Jag har sett mig själv som en person med mycket och starka åsikter och ideal som jag inte överger.
Men ibland blir jag fundersam. Jag har nämligen märkt att jag ibland uppvisar riktigt skrämmande vindflöjel-tendenser. Det är så lätt att ta över åsikter från människor man tycker om och/eller beundrar. Och jag vill gärna vara konsekvent och hålla med personer till 100%. Om jag t ex läser en bok och tycker att det som står i det första kapitlet är osedvanligt klokt och bra, så är det väldigt lätt hänt att jag sväljer resterande kapitel av bara farten, utan att reflektera över att bara för att jag tycker att en person har rätt i en viss fråga, måste den inte ha rätt i allting den säger!
När jag var liten trodde jag att mina föräldrar visste SANNINGEN. Jag trodde liksom att allt de sa var rätt. Föräldrarna är ju dem man lär sig saker av - och när det gäller frågor som t ex "vilken månad kommer efter februari" eller "varför försvinner solen om kvällen" så kan de ju faktiskt förmedla fakta. Som barn fattar man dock inte att i vissa frågor finns det många sanningar och ens föräldrar har bara en av dem. Givetvis vill man som förälder att ens barn ska få tänka fritt och tycka själva. Men det är ju inte som att man alltid säger till sina ungar "Kom ihåg att det här jag säger nu inte är fakta utan min personliga ÅSIKT! Någon annan kan tycka annorlunda" så fort man slänger ur sig ett påstående.
Min mamma är ganska politiskt aktiv och har mycket åsikter, och jag ärvt väldigt mycket av dem. Det är först på senare år som jag börjat ifrågasätta det hon säger och inse att hon ibland kan ha "fel" (enligt mig).
Nu tycker ju jag att jag är vuxen och förmår tänka själv och ifrågasätta saker. Men som sagt är det lätt att hänga på och adoptera åsikter från folk man gillar. Och sen är det ju så att man kan ÄNDRA åsikt, t ex efter att ha blivit övertygad av någon annan som har vassa argument. Så hur vet man vad man själv tycker?
Är alla mina åsikter verkligen mina? Eller har jag fått några på köpet i välj1få5-paket?
Hur tänker ni kring detta?
// Erica
The Return of the Erica
Jag har varit kass på att skriva här på sistone, I know. Har haft fullt upp med mig själv och mina issues och haft noll inspiration. Jag vill ju skriva glada och peppiga saker här men min själ har varit så svart och tilltrasslad (kan en själ vara tilltrasslad? Mongo liknelse av mig. Men ni fattar) att jag bara velat skriva faaan, faaan, faaan... Inte så upplyftande. För att legitimera och bortförklara min frånvaro inför mig själv har jag också tänkt att det är faktiskt inte MITT ansvar, det här är ju Cissis blogg, och sen har jag dragit täcket över huvudet.
Men grejen är att jag skriver ju här för att jag tycker det är asroligt. Egentligen. Och för att jag har en massa tankar som jag hoppas att någon därute har glädje av att läsa.
Nu är jag ovan ytan igen och dessutom fylld med en massa jävlar anamma efter att ha pratat med intressanta människor och läst intressanta böcker. Mer om det strax.
I detta inlägg vill jag meddela mitt återtåg och samtidigt tacka gulliga kloka Cecilia som skrivit fin kommentar till mig (se mitt förra inlägg). Inget är så motiverande för att fortsätta blogga som feedback på ett inlägg... Cecilia: Ja, vi är verkligen alla värda det bästa som finns att få! Och livet går vidare, alltid alltid.
Kramar till alla // Erica
Peppa mig!
Men som sagt, lite låg nu. Kan inte ni käcka pigga brudar därute peppa upp mig?! Gärna med klyschiga budskap om att tiden läker alla sår och det finns massor av fiskar i havet och sånt där. Tack! :)
Kram // Erica
Mer om duktigheter
Varför är det mest tjejer som drabbas av "överdriven duktighet"?! När jag gick i gymnasiet pluggade (nästan) alla brudar i klassen - inklusive jag själv - som galningar. De ägnade helgerna åt läxläsning, de lämnade alltid in labrapporterna i tid och de fick höga, höga betyg på prov och kurser (fast det hände ju att de fick "bara" vg, då deppade de som fan och grämde sig över att de var så dåliga). Grabbarna däremot chillade genom hela gymnasiet, ägnade håltimmarna åt kortspel och helgerna åt supande. De tyckte att det var viktigare att vara grym på CS än på derivator. De fick ibland g, ibland vg och ibland mvg på proven och de var nöjda oavsett vilket. Ibland fick de ig, men som kille var det av någon anledning lite coolt att få dåliga betyg...
Nu kommer larmrapporter från två håll: jätteökningar av utbrändhet och depressioner hos tonårstjejer till följd av att man ställer massiva perfektionskrav på sig själv - och killar får allt lägre betyg och allt färre klarar sig godkända genom högstadium och gymnasium.
Nej, jag vet att detta absolut inte gäller alla. Jag pratar inte om individer nu utan om mönster i samhället i stort. Varför har det blivit såhär? Från att kvinnor inte FÅTT göra något (inte fått studera, inte fått inneha vissa yrken etc) via "kvinnor-kan-vågen" på 60- och 70-talen då kvinnor skulle börja (och började!) ta för sig på arbetsmarknaden - till detta, att tjejer stressar sönder sig och killar slappar bort sina liv.
Vad ska vi göra åt detta?!
// Erica
Duktigheter
Hjälp.
Jag försöker chilla, och är iaf bättre på det nu än jag var när jag var teen. Har lärt mig att tacka nej ibland, att man faktiskt inte hinner med allt roligt och värdefullt här i livet hur mycket man än vill.
Det svåraste är dock - fortfarande - att rannsaka sig själv. VARFÖR gör jag de val jag gör? Vems krav är det egentligen jag strävar hårdast för att uppfylla - mina eller någon annans?
// Erica
...och så bra funkade det...
En uppföljning bara: Ikväll har jag varit ute och powerwalkat med mina gångstavar, med de nya (mans-)handskarna. Kändes väldigt bra till en början, var fett nöjd. Men efterhand började det skava iaf, och när jag kom hem och drog av mig handskarna blottades två blåsor (en på vardera handen) på helt nya ställen. Jag har nämligen fått skav av handskarna själva. Fan.
// Erica
Jag har manshänder
Idag har jag höpt träningshandskar - ni vet, såna man har för att inte få blåsor i händerna av redskapen på gymet, cykelstyret eller vad det nu vara må (i mitt fall är det viktade gångstavar). En rar butikshjälpreda lät mig först prova en "damhandske" - men den var alldeles för liten. Så vi gick över på herrmodellen och den minsta av dem passade mig perfekt. Jag frågade vad som var skillnaden på dem och fick svaret att det inte var någon skillnad alls utom färgen (och etiketten på förpackningen).
Så nu har jag träningshandskar i herr-design - dvs mörkgrå med gröna detaljer, istället för damdesignen som var ljusgrå med blå detaljer. Vet inte om man ska skratta eller gråta...
// Erica
Skrytpepp
Ni vet hur det är när man har träffat världens bästa karl/brud, eller kommit in på drömutbildningen, eller slagit personligt rekord i vad-det-vara-må. Man är tokglad och bubblig och vill bara ta en megafon och ropa ut till alla människor att fy fan vad jävla lycklig jag är och dessutom är jag bäst i hela vääärlden!!!
Sån blir i alla fall jag. Jag vill berätta för alla hur bra och nöjd och glad jag är. Jag har något slags behov av att kommunicera min glädje för att inte spricka av den eftersom den är så stor!
Men så kommer den där svenska (eller vafan, varför skyller vi alltid på att det är svenskt? Jag tror att det är precis lika illa i USA, i Turkiet, på Irland...) blygsamheten, jantelagen och man-ska-inte-förhäva-sig-mentaliteten. Jag har klagat på den förr och nu gör jag det igen.
Ok, jag ska erkänna det här också: ibland när folk pratar om hur bra och lyckliga de är så vill jag bara bita dem, jag tänker kolsvarta tankar och är inte ett dugg glad för deras skull. Det är inget jag är direkt stolt över och jag inser givetvis att det bara beror på gammal hederlig äcklig avundsjuka. Men så reagerar jag bara när jag är nere redan innan. För det mesta blir jag ju glad och peppad av att höra om att det gått bra för andra.
Så därför vill jag nu uppmuntra till TOKSKRYTANDE!!! Skryt för någon minst en gång om dagen, det är mitt motto kommande vecka. Ni får väldigt gärna skriva hit och skryta om vad fan som helst som ni är nöjda över...
// Erica
Sommarjobb
Ja, nu har det börjat för min del iaf. Första veckan avklarad!
Berätta nu hur det går för er därute. Har du världens bästa sommarjobb? Eller världens sämsta? Eller har du inget alls, och i så fall varför - fick du inget trots att du försökte, eller har du valt att vara ledig (känns egentligen som en smart grej... själv har jag inte varit ledig på fem år, tror jag :S )?!
Peppkram // Erica
Gubbe lilla...!
Min moster ställer sin bil på parkeringen vid den idylliska hembygdsgården där det ska firas midsommar. Mannen i bilen bredvid öppnar sin dörr, vinden tar tag i den och den slår i mosters bil, vilket resulterar i ett helt litet märke i lacken.
Mannen: "Jahaja. Det var ju inte så farligt..."
Moster: "Jamen, titta på MIN BIL!"
Mannen: "Jamen titta på MIN bil då, den har massor av märken!" Mannen vänder sig om och börjar gå iväg.
Moster (ilsknar till): "Så lätt kommer du inte undan, gubbe lilla!"
Mannen lommar tillbaka till min moster en aning snopen, och hon skriver upp hans namn och telefonnummer.
Hon säger att hon inte vet riktigt vad hon ska göra med det nu, men att hon blev så jävla förbannad (hon sa inte ordagrant så, hon är den sorten som inte svär) på hans attityd. Hade han bara bett om ursäkt så hade hon sagt "Vi glömmer det, det var en olycka".
Och jag håller med. Man kan förlåta det mesta, i alla fall när det bara handlar om materiella ting. Men inte att någon är dryg och försöker köra över en. Heja moster!
// Erica
Hornstull
för hela 1000 kr heh! Men har typ 900 kr kvar så :), det är rätt lugnt faktiskt.
Köpte ett par gula cheapmonday som jag har på mig nu,de är lite stora, men det gör ingenting, jobbigt med alldeles för tajta byxor!
En blå klänning med knappar på rea endast 98 kr <3, en t-shirt med en rosett på som också var på rea (tror jag), ett par shorts i beige aktig färg och jag som aldrig har ägt något i den färgen förut, så det är spännande, ni får se bilder sen när jag kommer hem från stora huvudstaden!
Just nu är mina favoritbögar och tränar medans jag sitter här vid datorn och nördar .Ska nog sätta mig ute på balkongen och läsa,ifall det inte är alldeles för kallt där.
Hoppas ni har en bra sommar och hoppas vi ses på arvika kanske, några utav läsarna på brudpepp.blogg.se :).
Puss och pepp på er tills nästa gång vi ses!/Lisa
Old time favourite-knep
- Lär dig något nytt. Kunskap är makt, man lär inte för skolan utan för livet, bla bla bla. Det är alltid humör- och självförtroendehöjande att samla på sig ny kunskap. Och nu menar jag inte (iaf inte bara) "skolkunskaper", det är man ju fett less på såhär års. Ta ngt roligare topic istället - pop eller sex eller hur man marmorerar naglarna... All kunskap räknas!
- Gör något du aldrig gjort förut. Gå på speedway, var vaken ett helt dygn, klättra i träd... Gissa vilken av de här tre sakerna JAG aldrig har gjort! :)
- Lista det du redan kan / har gjort. Skryt-dags. Och allt räknas. Kan du rapa nationalsången? Kan du sticka? Kan du räkna upp alla huvudstäder i Europa?
Pepp-pussar // Erica
