BRUDPEPP

När jag var sju år gammal så upptäckte jag en knöl på vänstra sidan av halsen, först så tänkte jag inte så mycket på den, jag trodde att alla hade en sådan. Efter några dagar så visade jag den för mamma som tyckte att vi skulle åka in till sjukhuset, detta var någon gång i mars/april 1999. Jag fick sitta på en stol och hålla mamma i handen medan de tog en massa prover i knölen, de stack säkert 12-13 gånger under tre olika tillfällen och jag grät av smärta varje gång, min knöl liknade nu mer en nåldyna.

Proverna visade ingenting men det bestämdes ändå att jag skulle operera bort knölen, det var den första av många operationer. Jag minns att jag var tvungen att dricka en otroligt äcklig gul vätska som såg ut som kiss och smakade om möjligt ännu värre. Eftersom jag skulle in på operation kort efter fick jag inte svälja ner den med någonting, det är ett av de värsta tillfällena i hela mitt liv, även om det nu efteråt känns som ganska obetydligt.

Efter någon vecka ringde de från sjukhuset och bad oss att åka in för att prata. Väl där berättade läkarna att jag drabbats av en cancer som heter Non-Hodgkins lymfom och  är en ganska nära släkting med den lite mer välkända leukemin. Sedan fick jag gå iväg till ett lekrum och titta på deras Barbiedockor medan mamma och pappa pratade med läkarna. Jag förstår nu efteråt att de diskuterade min sjukdom och vad jag skulle få för behandling. Jag skulle läggas in på Astrid Lindgrens barnsjukhus redan dagen efter och var därför tvungen att åka iväg och säga hej då till min klass och mina lärare, jag var ganska förväntansfull över att få vara borta från skolan, jag förstod nog inte riktigt hur sjuk jag faktiskt var. I bilen på vägen hem var första gången i mitt liv då jag sett min mamma gråta, det var nog det jobbigaste jag varit med om och det gjorde så ont i mitt då sjuåriga hjärta. "mamma gråt inte, det är ju jag som är sjuk, inte du" viskade jag och tog min mammas hand.

Jag minns inte så mycket under tiden för min behandling, alla minnen har rörts ihop och tidsperspektiven förändrats. Jag sattes på en väldigt stark men ganska kort cellgiftsbehandling och åt mängder av kortison som fick mig att svälla upp som en boll, en ful flintskallig boll. Jag frågade min mamma ganska tidigt om det var så att jag skulle tappa precis allt hår, "nej, du kommer nog bara att tappa lite grann" svarade hon tveksamt. Jag  minns hur otroligt arg jag blev på henne när hon inte höll vad hon lovade. Men vad skulle hon egentligen ha sagt? Hur ska man säga till sin sjuåriga dotter att hon snart kommer att tappa allt sitt hår och se ut som en pojke? Jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste ha varit för både henne och pappa att hålla skenet uppe för min skull, jag är så otroligt stolt över mina föräldrar och vad de gjorde för mig under de där månaderna på sjukhuset, att de var så starka när de egentligen bara ville gråta.

Jag hade två kompisar som regelbundet kom och hälsade på mig, de tog med sig filmer, godis, böcker och andra saker jag kunde sysselsätta mig med på avdelningen Q84 som numera var hela min värld. De två vännerna betydde allt för mig under den tiden på sjukhuset och jag är så otroligt tacksam över allt de gjorde, för även om vi idag i princip avskyr varandra kommer det minnet alltid att väga tyngst för de fick mig att under korta perioder vara mer än "den där cancersjuka tjejen i rum 14". De dagar jag mådde bra och inte tvingades vara sängliggande brukade vi ta hissen ner till ett rum där de hade en stor ambulans stående, i den fick man leka och klättra runt så mycket man ville. Oftast hade jag dropp och kunde inte klättra runt så mycket men de timmarna i den där ambulansen var det bästa jag visste. En dag sa en av mina vänner "Jag önskar att jag också fick vara här och leka i ambulansen, få en massa presenter och slippa gå i skolan varje dag" jag tittade henne i ögonen och sa "Jag skulle ge dig alla leksaker jag äger om jag bara får komma hem"

Den 2 juni på min åttaårsdag opererades jag för sista gången, en av mina vänner kom över med en tårta hon och hennes mamma hade bakat åt mig, tyvärr han jag aldrig äta den där tårtan innan jag skulle in på operation men den tårtan var på något vis som ett avslut på min tid som cancersjuk och den 8 juni fick jag äntligen åka hem. I början besökte jag sjukhuset varje dag för att ta blodprover, sedan blev det en gång i veckan, en gång i månaden och nu åtta år senare åker jag och mamma in ungefär en gång om året för att kontrollera att jag inte fått ett återfall. (jag tycker fortfarande att det gör precis lika ont med sprutor trots att jag tog minst fyra om dagen i tre månader)

Cancern var till största delen en traumatisk upplevelse, men den har samtidigt lärt mig så mycket om mig själv och stärkt mig som människa. Jag kämpade och slogs mot en sjukdom som varje år dödar 52 barn i Sverige, jag kämpade och jag vann, vetskapen om det driver mig genom livet, för jag vet att jag kan klara precis vad som helst.

Om man bortser från ett halvår som olycklig hora för ett gäng gratistidningar så har jag ju dock bara haft skrivandet som yrke i några månader. Så jag vet inte riktigt om jag kan snacka än? Men det som hjälpte mig var desperation, envishet och att aldrig aldrig ALDRIG ge upp. Sedan måste man ju vara bra på att skriva också.

Jag minns den där övergången från kalas med tårta, godispåse och fiskedamm till party med coca cola, varmkorv och ryska posten. Men var fan var jag den där gången då vi gick från cola, varmkorv och ryska posten till sprit, spyor och en snabbis på toan? Var jag sjuk den där fredagen i början av åttan när allt förändrades? Det är över två år kvar tills vi ens får köpa lättöl på ICA och ändå så är allting så otroligt hypat att om man mot förmodan skulle säga "Nej, jag dricker inte" så möts man av ett gäng gapande munnar.

Jag kommer ihåg första gången jag drack, jag tror det var andra terminen i åttan och jag var så otroligt förväntansfull. En av mina kompisar hade via sin brorsa fått tag i lite vodka som vi blandade ut med läsk och vatten, det smakade otroligt äckligt men vi drack det ändå. Efter ett tag började mina kompisar känna sig lite smått flummiga och låg och fnittrade på golvet, jag satt bredvid och kände absolut ingenting förutom en bitter halsbränna. Jag var så otroligt besviken och tänkte "Är det såhär det ska vara så har jag inte missat någonting alls".

Det har blivit bättre nu men jag kan fortfarande ha precis lika kul med eller utan alkohol, för det mesta har jag roligare utan. Det gör ont i mig varje gång när någon kompis ringer helt förtvivlad för att hon haft sex med fel kille, spytt ner sig eller inte kan ta sig hem, detta händer alltför ofta för att det ska räknas till ovanligheterna. Varför måste det gå till den gräns att alkoholen är ett måste för att ha en lyckad helg? Det brukar ju ändå bara sluta med huvudvärk och ångest morgonen efter när verkligheten kommit ifatt och man inser hur dumt man betett sig eller när man tänker tillbaka och allt man ser är en stor minneslucka. Så länge man behöver alkohol för att ha kul är man inte mogen nog att dricka. Jag vet att det här låter jävligt PK och antagligen som något er mamma skulle kunna säga, men artonårsgränsen finns ju där av en anledning, fast jag förstår allt för väl att man inte vill vänta, speciellt inte eftersom "alla andra gör det".

Jag skulle vilja säga att ni ska vänta med att dricka tills ni är över arton, men jag vet att ni ändå inte vill lyssna med det örat, jag menar, jag lyssnar ju inte ens på mig själv. Därför säger jag istället, håll på era gränser, du vet troligtvis själv hur mycket du tål. Bara för att din kompis dricker en hel flaksa vin utan att spy betyder inte att du också måste göra det och när man kommer till en viss gräns så slutar kroppen att producera endorfiner (det är det som framkallar lyckokänslan). Du blir alltså inte gladare ju mer du dricker, då händer det ganska ofta att det istället bara slår om så att du blir snefull och sitter i ett hörn och gråter. Det känns ju inte så jävla roligt, eller hur?

kramar "anonym"

Jag heter Matilda och är en tjej på nästan sexton år som är en vad folk kallar estet. (ni vet en sådan som bor i en dekadent lägenhet i Frankrike för att komma i kontakt med sin konstnärliga sida och har en massa sjalar överallt. Mitt rum ligger i Sverige är sjukt lila och jättestökigt med en massa musikprylar och böcker överallt, vilket är nästan samma sak) Jag underhåller ofta mig själv med att spela, skriva och sjunga musik av varierande slag, jag spelar väldigt mycket teater också. Annat som lockar är mysiga kafeér med trevligt folk, lugna hemmakvällar och vilda utekvällar med nära vänner.

När man är sexton år, som jag snart faktiskt är så står man och väger lite på en kant, man har vuxit ur gungorna på lekplatsen och står nu och förbannar staten över 18-årsgränsen som envist gör sig påmind överallt. Att vara nästan sexton är nog det värsta som hänt mig sedan jag var nästan femton, fast då hade man ju faktiskt moppen att se fram emot, nu står den bara och ser ensam ut i garaget och jag sitter med en liten ångestklump i magen eftersom jag tjatade som en treåring i en leksaksaffär för att få den. Jag tänker ofta alldeles för mycket, gärna på helt onödiga saker, här om dagen satt jag bland annat och tänkte på att det inte kan stämma att en tjej bara blöder 2 msk mensblod varje månad, för hur sjutton kan så lite blod göra så otroligt ont och kännas som flera liter?

Jag kan tänka mig att jag nog går och funderar på precis samma saker som ni andra, så peppra mig gärna med frågor så lovar jag att komma med några fina svar till er.

/ Matilda L (jag har en egen blogg också, precis som alla andra)