BRUDPEPP

Om jag är inne och övar får jag dåligt samvete för att jag inte passar på att utnyttja det ljuvliga vädret (resten av sommaren kanske regnar bort, man vet aldrig!!!).

Samma sak om jag sitter vid datorn i timtal för att fixa allt det där jag måste fixa (boende till hösten är den viktigaste, mest akuta och mest tidskrävande posten just nu). Då får jag även dåligt samvete för att för mkt datande sabbar min rygg, nacke och axlar.

Om jag är på jobbet får jag dåligt samvete för att jag inte är ute i solen, och för att jag inte övar.

Om jag tackar nej till jobb får jag dåligt samvete för att jag wastear en chans att tjäna pengar till mitt uppehälle.

Om jag är ute och myser i solen får jag dåligt samvete för att jag inte är inne och övar.




Ni fattar grejen. Det är en enorm stressfaktor, detta att aldrig vara nöjd, att alltid känna att man borde göra något annat. Såhär höll jag fan inte på när jag var liten. När hände det? När började man resonera såhär, när började man sätta i system att alltid alltid ifrågasätta det man gör för stunden, och anklaga sig själv för att man inte utnyttjar tiden bättre?

Jag har också dåligt samvete för att jag stressar. Och för att jag har dåligt samvete. Det är ju icke-konstruktivt och nedbrytande på kropp och själ. De som stressar mkt löper mkt större risk att dra på sig hjärt-och-kärlsjukdomar och så vidare...

Som sagt, jag kan fortsätta i all oändlighet. MEN DET ÄR FEL.  Det borde inte behöva vara såhär, för mig eller för någon annan. För jag är säker på att det finns fler därute, i synnerhet unga tjejer, som också håller på såhär.

Känner du igen dig? VAD SKA VI GÖRA ÅT DET?

// Erica