När ens närmsta blir sjuka, på riktigt
Jag har haft tur, än så länge har inte nån av mina närmsta vänner/familjemedlemmar blivit sjuka i nåt allvarligt. Men jag vet ändå hur det känns att känna sig otillräcklig, att känna att mina problem i jämförelse med deras plötsligt är oerhört futtiga(jag klarade inte provet, min kille har inte tid att ses oftare, jag har gått upp fem kilo...) Det närmsta jag kommit det Alva beskriver(om sin leukemisjuka vän) är när Maria(Mary, kolla intervjun här nedanför) var med om den där olyckan då hon förlorade sin arm. Det var galet svårt, men det gick.
Det jag lärde mig då, när hon kom hem halvt mörbultad från sjukhuset med blodigt öga och halvt inlindad i bandage var att hon absolut inte behövde mer sympati. För ni vet väl skillnaden på sympati och empati? Empati är iallafall den bättre sorten, då förtsår man och kan sätta sig in i men man tycker inte synd om, aldrig. Maria hatade och hatar fortfaranade när folk tycker synd om henne. Lika mycket som alla andra som blivit svårt sjuka eller skadade hatar det, innerst inne. Så vi hängde precis som innan, det var inga problem. När en närstående vän råkar ut för nåt svårt så finns det nästan altid andra människor där som tar allt det tyngsta, man blir alltid erbjuden att snacka med ett proffs(ska mna bli iallafall!) och så som samhällsskyddsnätet ser ut så ska ingen ung människa som drabbas av svår sjukdom behöva känna sig ensam, man ska få all hjälp man kan få. Då vill man nog att ens vänner mest bara ska... vara där. När livet plötsligt förändras dramatiskt så behöver man trygghet. Även om det låter omöjligt så tror jag ändå på att bara försöka vara som innan, så gott det går. Gör det ni gjorde innan personen blev sjuk i så stor utsträckning det går. Prata om det ni gjorde förr, skratta och gråt som vanligt.
Cissi.
Det jag lärde mig då, när hon kom hem halvt mörbultad från sjukhuset med blodigt öga och halvt inlindad i bandage var att hon absolut inte behövde mer sympati. För ni vet väl skillnaden på sympati och empati? Empati är iallafall den bättre sorten, då förtsår man och kan sätta sig in i men man tycker inte synd om, aldrig. Maria hatade och hatar fortfaranade när folk tycker synd om henne. Lika mycket som alla andra som blivit svårt sjuka eller skadade hatar det, innerst inne. Så vi hängde precis som innan, det var inga problem. När en närstående vän råkar ut för nåt svårt så finns det nästan altid andra människor där som tar allt det tyngsta, man blir alltid erbjuden att snacka med ett proffs(ska mna bli iallafall!) och så som samhällsskyddsnätet ser ut så ska ingen ung människa som drabbas av svår sjukdom behöva känna sig ensam, man ska få all hjälp man kan få. Då vill man nog att ens vänner mest bara ska... vara där. När livet plötsligt förändras dramatiskt så behöver man trygghet. Även om det låter omöjligt så tror jag ändå på att bara försöka vara som innan, så gott det går. Gör det ni gjorde innan personen blev sjuk i så stor utsträckning det går. Prata om det ni gjorde förr, skratta och gråt som vanligt.
Cissi.
Kommentarer
Postat av: Sofie
Hej Cicci jo jag undrar om du jobbar mkt med film och musik och så? För de är så att jag ska hitta en prao till vecka 16 och undrar om du har tid? kram Sofie
Trackback
