tjejen i rum nr: 14

När jag var sju år gammal så upptäckte jag en knöl på vänstra sidan av halsen, först så tänkte jag inte så mycket på den, jag trodde att alla hade en sådan. Efter några dagar så visade jag den för mamma som tyckte att vi skulle åka in till sjukhuset, detta var någon gång i mars/april 1999. Jag fick sitta på en stol och hålla mamma i handen medan de tog en massa prover i knölen, de stack säkert 12-13 gånger under tre olika tillfällen och jag grät av smärta varje gång, min knöl liknade nu mer en nåldyna.

Proverna visade ingenting men det bestämdes ändå att jag skulle operera bort knölen, det var den första av många operationer. Jag minns att jag var tvungen att dricka en otroligt äcklig gul vätska som såg ut som kiss och smakade om möjligt ännu värre. Eftersom jag skulle in på operation kort efter fick jag inte svälja ner den med någonting, det är ett av de värsta tillfällena i hela mitt liv, även om det nu efteråt känns som ganska obetydligt.

Efter någon vecka ringde de från sjukhuset och bad oss att åka in för att prata. Väl där berättade läkarna att jag drabbats av en cancer som heter Non-Hodgkins lymfom och  är en ganska nära släkting med den lite mer välkända leukemin. Sedan fick jag gå iväg till ett lekrum och titta på deras Barbiedockor medan mamma och pappa pratade med läkarna. Jag förstår nu efteråt att de diskuterade min sjukdom och vad jag skulle få för behandling. Jag skulle läggas in på Astrid Lindgrens barnsjukhus redan dagen efter och var därför tvungen att åka iväg och säga hej då till min klass och mina lärare, jag var ganska förväntansfull över att få vara borta från skolan, jag förstod nog inte riktigt hur sjuk jag faktiskt var. I bilen på vägen hem var första gången i mitt liv då jag sett min mamma gråta, det var nog det jobbigaste jag varit med om och det gjorde så ont i mitt då sjuåriga hjärta. "mamma gråt inte, det är ju jag som är sjuk, inte du" viskade jag och tog min mammas hand.


Jag minns inte så mycket under tiden för min behandling, alla minnen har rörts ihop och tidsperspektiven förändrats. Jag sattes på en väldigt stark men ganska kort cellgiftsbehandling och åt mängder av kortison som fick mig att svälla upp som en boll, en ful flintskallig boll. Jag frågade min mamma ganska tidigt om det var så att jag skulle tappa precis allt hår, "nej, du kommer nog bara att tappa lite grann" svarade hon tveksamt. Jag  minns hur otroligt arg jag blev på henne när hon inte höll vad hon lovade. Men vad skulle hon egentligen ha sagt? Hur ska man säga till sin sjuåriga dotter att hon snart kommer att tappa allt sitt hår och se ut som en pojke? Jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste ha varit för både henne och pappa att hålla skenet uppe för min skull, jag är så otroligt stolt över mina föräldrar och vad de gjorde för mig under de där månaderna på sjukhuset, att de var så starka när de egentligen bara ville gråta.


Jag hade två kompisar som regelbundet kom och hälsade på mig, de tog med sig filmer, godis, böcker och andra saker jag kunde sysselsätta mig med på avdelningen Q84 som numera var hela min värld. De två vännerna betydde allt för mig under den tiden på sjukhuset och jag är så otroligt tacksam över allt de gjorde, för även om vi idag i princip avskyr varandra kommer det minnet alltid att väga tyngst för de fick mig att under korta perioder vara mer än "den där cancersjuka tjejen i rum 14". De dagar jag mådde bra och inte tvingades vara sängliggande brukade vi ta hissen ner till ett rum där de hade en stor ambulans stående, i den fick man leka och klättra runt så mycket man ville. Oftast hade jag dropp och kunde inte klättra runt så mycket men de timmarna i den där ambulansen var det bästa jag visste. En dag sa en av mina vänner "Jag önskar att jag också fick vara här och leka i ambulansen, få en massa presenter och slippa gå i skolan varje dag" jag tittade henne i ögonen och sa "Jag skulle ge dig alla leksaker jag äger om jag bara får komma hem"

Den 2 juni på min åttaårsdag opererades jag för sista gången, en av mina vänner kom över med en tårta hon och hennes mamma hade bakat åt mig, tyvärr han jag aldrig äta den där tårtan innan jag skulle in på operation men den tårtan var på något vis som ett avslut på min tid som cancersjuk och den 8 juni fick jag äntligen åka hem. I början besökte jag sjukhuset varje dag för att ta blodprover, sedan blev det en gång i veckan, en gång i månaden och nu åtta år senare åker jag och mamma in ungefär en gång om året för att kontrollera att jag inte fått ett återfall. (jag tycker fortfarande att det gör precis lika ont med sprutor trots att jag tog minst fyra om dagen i tre månader)


Cancern var till största delen en traumatisk upplevelse, men den har samtidigt lärt mig så mycket om mig själv och stärkt mig som människa. Jag kämpade och slogs mot en sjukdom som varje år dödar 52 barn i Sverige, jag kämpade och jag vann, vetskapen om det driver mig genom livet, för jag vet att jag kan klara precis vad som helst.


Jag försökte hitta en bild från tiden då jag var sjuk, men jag hade alltid hatt på mig och gillade inte att vara med på bild. Det här kortet är taget någon gång i september då mitt hår hade vuxit ut en bit. Det var inte lätt att vara en åttaårig flicka som alla trodde var en kille, men håret växte ju ut det också till slut. En tant sa en gång till min mamma "Jag har då aldrig hört en liten kille sjunga så bra" och det känns ju lite fint att jag var den duktigaste lilla manliga sångare hon hört även om jag blev lite sur över att hon inte reagerade på mina blommiga jeans.

Om ni har några frågar så tveka absolut inte att fråga, jag lovar att försöka svara. / Matilda

Kommentarer
Postat av: Cissi

Jösses vad starkt och fint och stort av dig att öppna hjärtat såhär. All heder och kärlek, C.

2008-03-29 @ 17:44:51
Postat av: Matilda

Tack så jätte mycket, det känns fint om jag genom att skriva kan få någon annan att känna sig mindre ensam.

- M

2008-03-29 @ 17:58:26
URL: http://poptimistisk.blogg.se
Postat av: sara

så rörande så jag fäller en liten tår.

2008-03-29 @ 20:15:02
URL: http://puppenparty.blogg.se
Postat av: miriam

cancer är ett verkligt obehagligt ord.
fast du har skrivit fint om det, läskigt men fint och rörande.

min mamma har haft cancer, för några år sen. dock är jag väldigt noga med att säga att hon har haft det i dåtid. varje gång jag hör ordet cancer kan jag inte andas för en sekund eller två.
men ändå kan jag försöka skämta om det ibland.
senast förra fredagen på en fest då jag hade druckit lite för mycket. men det är som att jag liksom inte kan hantera det sen i alla fall, jag får lite panik och vet inte vad jag ska göra med mig själv för
jag vågar inte låta mig själv tänka dom tankarna jag skulle tänka om jag inte väldigt medvetet tänkte på något annat.
det är så skrämmande eftersom jag är en sån person som verkligen gräver ner mig i min sorg oftast. om jag är ledsen över något så undviker jag aldrig att tänka på det, utan tvärtom så tänker jag väldigt mycket på det och analyserar det tills jag har tänkt tankarna så mycket att jag blir immun mot att bli ledsen av dom tankarna.

men just att min mamma har varit sjuk är något som jag aldrig tillåtit mig själv att tänka på eftersom om jag någon gång gjort det i ens bara en sekund känner jag hur jag nästan tappar andan.

dock efter den här festen då jag först drog upp det och sen när andra hakade på så gick jag snabbt iväg och även om jag inte ville att alla skulle förstå tror jag nog att det märktes tydligt, i alla fall dagen efter den här festen så satte jag mig ner vid pianot och började skriva om det och även om jag ofta skriver låtar om saker jag mår dåligt över så var det den absoluta första gången någonsin som jag grät medans jag sjöng och spelade. och inte en enda charmig liten tår utan jag kan inte minnas när jag senast grät så intensivt.

i alla fall efter det så har jag vågat tänka lite på det. inga längre stunder och jag har inte vågat analysera allt i minsta detalj men jag har kunnat säga till mig själv i mitt eget huvud att min mamma har haft cancer och det är jobbigt.

bara en liten historia från mitt liv.

2008-03-29 @ 22:05:59
URL: http://www.myspace.com/ohnomiriam
Postat av: Matilda

Fina fina Miriam, jag känner igen mig i så mycket du säger, ordet cancer har länge satt sig som ett lock i halsen på mig men genom att prata om det med folk som har velat lyssna har jag tagit mig igenom det även om det ibland kan få mig att ofrivilligt rycka till.

Jag tycker det är otroligt fint och även väldigt bra att du skrivit en låt om hur du känner, genom att koppla det jobbiga till något du är van vid kanske du på något sätt kan få bort lite av det skrämmande med ordet. Men cancer är ett väldigt skrämmande och laddat ord och att säga det med full likgiltighet är inte ett mål man bör sträva efter.

Känn dig otroligt stolt över din mamma som är en sådan otroligt stark kvinna och ge henne en extra kram lite då och då, mammor behöver kramar, massor av kramar. (jag ska nog gå och ge min egen mamma en kram nu.)

/ Matilda

2008-03-29 @ 22:38:48
URL: http://poptimistisk.blogg.se
Postat av: Jinnie

Usch matilda jag gråter snart...
alltså. nej. kärlek till dig

2008-04-27 @ 10:21:07
URL: http://untilnextautumn.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0