BRUDPEPP

Dear Reader,

mina rader kommer från andra sidan Atlanten, närmare bestämt USA och ännu mer precist Virginia. Från mina högtalare sjunger Evan Rachel Wood diverse sånger från Across The Universe. Förmodligen miljonte gången (om man kan säga så) jag hör Black Bird och den magiska raden av text jag citerar nedan

"take these sunken eyes and learn to see, all your life you've only been waiting for this moment to be free"     

När man identifierar sig med en sång lär man sig raderna fort... Min hisotria bakom Black Bird är lika lång som livet jag  levt, vilket för övrigt närmar sig sjutton år. Låt mig säga det så här - min uppväxt var himmelsk  och fruktansvärd på samma gång! Alla har vi en tendens att fly när livet blir för svårt, och att komma ifrån den idylliska lilla Stockholmsförorten blev snart mitt mål. Helt säkert känner många samma sak med jämna mellanrum. För mig innebar det att prestera så bra i skolan att en amerikansk organisation gav mig ett stipendie till en privat flickskola i Virginia för ett år.

Förväntningar är oundvikliga och obarmhärtiga på samma gång, eftersom man alltid kommer drömma om framtiden och lika säkert kommer framtiden aldrig vara som planerat. Min vision om ett år i USA var något i stil med Santa Monica eller Newport, då jag har vänner som tillbringat år på liknande platser. Redan då jag förstod att min internatskola var tömd på pojkar började klumpen i min hals att växa. Första min besvikelse när flickskolan låg i en sömnig småstad i djupaste södern dessutom!

Det var inte enkelt då platsen jag flydde till sakta men säkert blev mitt fängelse. Bortsett från några underbara veckor i Myrtle Beach och New York var världen inte mycket större än internatskolan. Men omständigheterna gav mig tid att tänka och reflektera över varför jag hade flytt och varför mitt liv såg ut som det gjorde. Bit efter bit föll på plats i pusslet när jag insåg vem jag var och varför, samt minst lika viktigt vad jag inte var och varför jag lagt på mig de sidorna. Så hur konstigt det än kan låta räddade mitt år här i Virginia mig, och jag drar mig för att tänka på hur saker kunde sett ut annars...

"take these broken wings and learn to fly, all your life you've been waiting for this moment to arrive"

Det är nog omöjligt att någonsin förstå allt som händer runt omkring. Nu vet jag i a f varför och kan gå vidare och bara... leva och vara lycklig! Och även om det tar ett tag innan stunden av insikt kommer är det värt att kasta sig ut i världen och bara blunda och hoppas att allt kommer att lösa sig. Våga ta risken, för det kan leda till en underbar tid med massor av Joseph Arthur, Mac & Cheese samt Across The Universe.

Love,

         Corinne