Small Town, Big Talk.
Small Town BIG Talk.
Jag bor i en fin stad, rättare sagt en jävligt fin stad. Jag älskar vatten och här finns vattnet överallt, alltid lika nära.
Det finns många vackra gamla hus och mysiga butiker och kaféer.
Tyvärr störs allt det vackra av skitsnack som sätts i rullning och får enorma konsekvenser för mitt liv.
Jag ska berätta för er om hur de senaste sex månaderna i mitt liv har varit.
Det skulle kunna bli en lång historia, men jag ska försöka ta den kort.
För sex månader sedan lämnade jag ett väldigt jobbigt förhållande. Jag var tvungen för att överleva kändes det som, samtidigt som jag viste att jag skulle bli ganska ensam i och med en separation.
Jag började då umgås med en manlig vän en del. Han blev snabbt det allra bästa för mig och han fick mig att se ljus i allt mörker. Han fick mig att tänka på annat än allas spekulationer om min separation.
Känslorna mellan oss växte sig snabbt väldigt starka och den kärlek och passion vi upplevde var vi överens om var något ut över det vanliga.
Efter en tid lämnade han sitt förhållande och vi började ses ännu mer.
Jag kände att äntligen var det min tur att få må bra och vara lycklig. Men det har spekulerats och snackats så mycket om oss att ingen av oss mått särskilt bra.
Allt fick sin kulm här om dagen och nu ska vi inte ses på ett tag, ett obestämt tag. Det känns som att hela min värld har rasat och jag blir förbannad på mig själv som lät mig falla för honom. Han som förmodligen tror på snack som inte är sant, han som droppade mig som ingenting över en natt. Jag trodde han var med mig. Men ångest och hårda ord kom väl i kapp.
Jag ville och önskade att vi skulle stå pall.
Jag är förbannad på alla jävlar som ska bry sig och sprida rykten och värdera andra.
Varför kan inte folk sköta sitt?
Du borde få leva som du vill och jag borde få göra det samma.
Det var månader sedan jag kunde gå på stans gator utan en klump i magen och blickar som borrade mig i nacken.
Jag går ut ibland, men då kryper det i hela kroppen.
Helst av allt vill jag sova bort dygnets timmar. Han var min trygga hand...
En av de största insikterna jag fått de senaste månaderna är att jag haft massa kompisar men knappt några vänner. Är det så för alla?
Kompisar hejar glatt när man ses på krogen, de är glada och roliga och jag tror dem är mina vänner. Men vänner ringer om du plötsligt inte går ut längre, vänner hör av sig när de vet att du mår dåligt, vänner finns där, oavsett allt.
Och vänner gottar sig inte i din olycka.
Kompisar har för mig blivit en falsk tro om vänskap som i slutändan bara sårar.
Vänner kan alldeles för snabbt bli bekantskaper med beteenden som man aldrig sett förut. Jag tror att vi är många som har blivit svikna av de vi såg som våra vänner och det är väl tyvärr så, att det är när det blir tungt och svårt på riktigt som man vet om de verkligen finns där för en i torrt OCH vått.
Jösses, det du beskriver låter ju som mitt liv för ett halvår sen. Det är sjukt jobbigt när man är i det men det gäller att va stark, stark som en jävla björn. För det FINNS folk som verkl älskar dig, tror på dig och bryr sig for real mitt i skiten, man har ibland
bara lite svårt att se dem. Blogga gärna mer om du vill lätta mer på trycket, blogga av dig!
Love, C.
Sjuuuuukt bra skrivet!
Jag tycker så himla synd om dig. Kärlek är inte alltid lätt! Skriv mer skriv mer!
