Varför finns Brudpepp.blogg.se?
Jag saknade förebilder som tonåring, alltså "riktiga" förebilder. Starka, coola, självständiga och framförallt drivna kvinnliga förebilde som bara gjorde sin grej och därmed även inspirerade mig till att göra detsamma. Varför? Jag vetefan men jag vet att det fortfarande råder brist på dessa. Jag är trött på att när man frågar en random sjuttoåring på stan vem hon ser upp till så svarar hon "Sienna Miller" Jag är sjukt trött på att vi inte kommit LÄNGRE vad gäller "kvinnlig utveckling", att de duktiga flickorna inte vågar bli drivna kvinnor som vägrar acceptera könsrollsträsk och härskartekniker. Jag vet att detta är ett steg i rätt riktning, tjejer måste bli bättre på att hjälpa VARANN, annars kommer vi ingenstans, om alla bara ska fortsätta armbåga och hävda att en "stark och driven kvinna är nån som sköter sitt och ensam är stark och yadayada" Ensam är ju mest... ensam. Ändå.
Den här bloggen kommer inte bli nån töntig ankdamm för måttot "girlpower-kooom igen tjeeejer, be a bitch and show them what u got!" Den är och kommer förbli ett soft och härligt ställe dit man kan vända sig när man tröttnat på att inte ha nån att ventilera med, när man tröttnat på att alla där man bor förväntas vara exakt likadana, när man ledsnat på alla som yrar om att ensam är stark, när man mår skit eller är glad och vill dela med sig av sitt glädjefnatt över allt eller inget. Idén är superenkel men sjukt effektiv-Vi peppar och inspirerar varann. Kvinnligt mentorskap är en lika stor bristvara som grymma och sunda kvinnliga förebilder. Time for a change, eller?
Crew
Jag är trött, så jävla trött på precis allting. Jag är trött på att behöva prestera i skolan för att upprätthålla betygen. Jag är trött på att jag förväntas vara smal och snygg precis hela tiden, jag är inte pinnsmal och kan inte bli det, jag är inte byggd så och jag har problem att själv acceptera det utan att behöva andras kommentarer. Jag är trött på att mina vänner inte kan acceptera att jag inte tycker att det är coolt och hysteriskt roligt när de visar bilder från sin senaste hemmafest dit de ändå inte bjöd mig fast jag förväntas ställa upp och hålla handen under gravtest på ungdomsmottagningen och peppa tills jag dör när jag ändå aldrig får någon pepp tillbaka.
Jag är trött på att jag så fort jag känner mig stolt för att jag lyckats med någonting får kommentarer som "fan vad du skryter". Jag är trött på att behöva försvara den musiken jag tycker om och sättet jag klär mig på bara för att jag tycker att Annika Norlins låtar är bättre än Rihannas och så fort man spelar en låt lite för högt i ipoden får man tio pers som skriker "sänk det låter skit" medan de pumpar ut Umbrella i tio mobiler samtidigt. Jag står upp och försvarar mig själv för allting jag gör, jag är stark och har tagit mig igenom svåra sjukdomar jag har tagit mig ur år av mobbing genom att samla mod och slå tillbaka, jag är duktig i skolan, jag stöttar mina vänner, jag är duktig på många saker och ibland känner jag mig stolt över mig själv men då trycks jag genast ner för här ska jag minsann inte komma och skryta. Jag har en mamma som är sjuk i reumatism och ibland har så ont att hon inte kommer ur sängen, jag har bror som jag förlorade för några år sedan och en mormor som är dödssjuk och riktigt i vad vet jag inte för mamma har redan så mycket att tänka på att jag inte vill göra henne ledsen genom att fråga. Jag är så trött på att le när jag egentligen bara vill gråta, jag orkar inte vara stark hela tiden.
Rara, fina och alldeles sjukt mänskliga Amanda:
Du anar inte hur glad och varm jag blir av att du vill och vågar dela med dig av din story, DET är starkt och visar på att du är en fighter.
Vill du gästblogga och dela med dig ännu mer av ditt liv och dina tankar så mejla på [email protected]! Ibland blir det konstigt nog så mycket lättare av att bara berätta...låta det rinna ur lite.
Kärlek, Cissi
