BRUDPEPP

Jag heter Johanna och är 18 år, men tiden går så snabbt, så bli inte förvirrad om jag i temporär sinnesförvirring påstår att jag är 17 eller typ... 3 år. Jag brukar gå i på gymnasiet om dagarna och på diverse aktiviteter om kvällarna. Just nu sitter jag och spelar gitarr. Min pappa har oanade talanger och har lärt mig lite olika pickingmönster. (När man plockar upp strängar i olika ordningar och så låter det skoj.) Eller snarare, det är jag som har oanade talanger, jag har blivit ungefär 40% bättre på gitarr under en kväll! Excellent. Jag rekommenderar verkligen lite gitarrspel som avkopplande från vår stressiga vardag, all plugg, press, ångest, jobbiga tankar och andra svårigheter. Jag menar, jag borde plugga just nu, men jag är inte stressad, för jag spelar gitarr istället. Pick up the guitar and learn to play, alla kan lära sig. Jag kan även erbjuda en unik tjänst, nämligen stämning av gitarrer per telefon. Mycket gratis. Bara ring så skriker jag lite på dig så att du drar skruvarna åt rätt håll.

Annars så spelar jag ju egentligen fiol. Dessutom går jag på bild och form och teater. Ibland blir det, tillsammans med skolan, lite för mycket, och då börjar jag blöda näsblod och får munsår. Men det lindras av att jag träffar min underbara teatergrupp Qaos ca en gång i veckan. Vi bildades för ett år sedan och är en queerteatergrupp. Vi spelade nyligen upp en work in progress, den 8 mars (internationella kvinnodagen) i samband med "Modärna kvinnor", och det är första gången vi har uppträtt med något alls, och första gången jag har uppträtt inför en betalande publik. Alltså var det sjukt nervigt. Det kändes så himla bra att få skapa något och framföra det på scen inför en intet ont anande publik. Och jag är så stolt över mig själv för att jag lyckades. För jag är inte alltid så övertygad om att jag klarar saker, eftersom jag som så många andra lider av tidvis dåligt självförtroende. Men vad fan, ger man sig in på något och vågar fullfölja, så kan man uppnå mer än man tror. I alla fall, så ska vi spela upp ännu en liten fin work in progress på fredag på klubb Idyll, och jag är sjukt förväntansfull.

Hur gör jag för att bli pepp då? Jag brukar försöka vara disciplinerad, men jag är en lite kaosartad person, så det brukar inte funka så bra, och då är det oftast skolarbetet som får sig en törn. Samtidigt så har jag en enorm prestationsångest, så jag tillåter mig själv inte att få dåliga resultat. Då brukar jag få ta det lite lugnt och intala mig själv att det inte är så farligt att inte få MVG+++ jämt. För egentligen, varför måste man behöva vara så himla duktig? Det är en typisk tjejgrej att inte tro att man duger ifall man inte stressar ihjäl sig. Om man tar upp en gitarr istället för dödstråkiga samsamboken istället så är väl inte det så farligt. Det viktigaste är att man inte stressar sönder sig över småsaker.

Men för första gången på länge, så känns det faktiskt som att saker går åt rätt håll. Att det verkligen händer något. Jag hoppas den känslan håller i sig för alltid. Fast erfarenhet säger mig att det är så jag känner på sommaren, och att vintern sen återigen kommer forma mig till en stelblek robot. Men med den nya förbättrade växthuseffekten, så kanske Sverige blir tropiskt snart? Skulle vi inte alla bli glada då?

Aja, slutbabblat för mig för idag, jag kanske återkommer och pratar om galet tuffa brudar sen. Jag har nämligen en benägenhet att lovprisa sådana.

Elefantkramar från Johanna

Miniupplysningar:
Initialer: JVS (Som boken SVJ, Stor vänlig jätte, av Roald Dahl. Fast baklänges.)
Mail: [email protected]
Stad: Stockholm
Status: Singel
Livsåskådning: Que será será

Namn: Åsa Hjalmarsson

Ålder: strax 27

Gör för lön: Behandlingsassistent på ett akutboende för hemlösa/missbrukare

Gör utan lön: Skriver snurrig galenskapspoesi, agerar drömmare samt utgör den kvinnliga hälften av nördpopsduon Hatis Romans
Dagspepp: Gå din egen väg. Rak eller slingrig.

Har du funderat på att sluta att leva i bubblan av ungdomseufori, skaffa ett "riktigt" jobb, växa upp och klippa håret i anständig frisyr? Det har jag. Många gånger.

Fram och tillbaka har jag försökt passa in i det såkallade normalfolkets mallar. När jag slutade gymnasiet var jag övertygad om att jag inom snar framtid skulle ha en gedigen universitetsutbildning på pappret, en stadig pojkvän och gott om pengar.

Men med facit i hand: jag fyller snart tjugosju, är kär men ändock singel (tror jag), mitt hår ser ut som en glamrockares, jag är lika förälskad i färggranna indieklänningar nu som för fem år sedan och jag jobbar som timanställd. Och icke har jag gått under för det. Faktum är att jag är en frihetslysten, barnasinnad drömmare och trivs fånigt bra med det. Vilket för den sakens skull inte innebär att jag är en slacker utan ambitioner. En dag ska jag ge ut en diktsamling eller två, jag ska ha ett litet hus med en fet shetlandsponny på gården, helst tillsammans med min löööv. Det är min självvalda mall. Följ din egenkomponerade karta du också så ska du se att vägen blir stundom snårig, stundom hal men i de flesta tampar ack så fin...

Och just det, våren är ju här!

Puss.
Åsa

När jag var sju år gammal så upptäckte jag en knöl på vänstra sidan av halsen, först så tänkte jag inte så mycket på den, jag trodde att alla hade en sådan. Efter några dagar så visade jag den för mamma som tyckte att vi skulle åka in till sjukhuset, detta var någon gång i mars/april 1999. Jag fick sitta på en stol och hålla mamma i handen medan de tog en massa prover i knölen, de stack säkert 12-13 gånger under tre olika tillfällen och jag grät av smärta varje gång, min knöl liknade nu mer en nåldyna.

Proverna visade ingenting men det bestämdes ändå att jag skulle operera bort knölen, det var den första av många operationer. Jag minns att jag var tvungen att dricka en otroligt äcklig gul vätska som såg ut som kiss och smakade om möjligt ännu värre. Eftersom jag skulle in på operation kort efter fick jag inte svälja ner den med någonting, det är ett av de värsta tillfällena i hela mitt liv, även om det nu efteråt känns som ganska obetydligt.

Efter någon vecka ringde de från sjukhuset och bad oss att åka in för att prata. Väl där berättade läkarna att jag drabbats av en cancer som heter Non-Hodgkins lymfom och  är en ganska nära släkting med den lite mer välkända leukemin. Sedan fick jag gå iväg till ett lekrum och titta på deras Barbiedockor medan mamma och pappa pratade med läkarna. Jag förstår nu efteråt att de diskuterade min sjukdom och vad jag skulle få för behandling. Jag skulle läggas in på Astrid Lindgrens barnsjukhus redan dagen efter och var därför tvungen att åka iväg och säga hej då till min klass och mina lärare, jag var ganska förväntansfull över att få vara borta från skolan, jag förstod nog inte riktigt hur sjuk jag faktiskt var. I bilen på vägen hem var första gången i mitt liv då jag sett min mamma gråta, det var nog det jobbigaste jag varit med om och det gjorde så ont i mitt då sjuåriga hjärta. "mamma gråt inte, det är ju jag som är sjuk, inte du" viskade jag och tog min mammas hand.

Jag minns inte så mycket under tiden för min behandling, alla minnen har rörts ihop och tidsperspektiven förändrats. Jag sattes på en väldigt stark men ganska kort cellgiftsbehandling och åt mängder av kortison som fick mig att svälla upp som en boll, en ful flintskallig boll. Jag frågade min mamma ganska tidigt om det var så att jag skulle tappa precis allt hår, "nej, du kommer nog bara att tappa lite grann" svarade hon tveksamt. Jag  minns hur otroligt arg jag blev på henne när hon inte höll vad hon lovade. Men vad skulle hon egentligen ha sagt? Hur ska man säga till sin sjuåriga dotter att hon snart kommer att tappa allt sitt hår och se ut som en pojke? Jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste ha varit för både henne och pappa att hålla skenet uppe för min skull, jag är så otroligt stolt över mina föräldrar och vad de gjorde för mig under de där månaderna på sjukhuset, att de var så starka när de egentligen bara ville gråta.

Jag hade två kompisar som regelbundet kom och hälsade på mig, de tog med sig filmer, godis, böcker och andra saker jag kunde sysselsätta mig med på avdelningen Q84 som numera var hela min värld. De två vännerna betydde allt för mig under den tiden på sjukhuset och jag är så otroligt tacksam över allt de gjorde, för även om vi idag i princip avskyr varandra kommer det minnet alltid att väga tyngst för de fick mig att under korta perioder vara mer än "den där cancersjuka tjejen i rum 14". De dagar jag mådde bra och inte tvingades vara sängliggande brukade vi ta hissen ner till ett rum där de hade en stor ambulans stående, i den fick man leka och klättra runt så mycket man ville. Oftast hade jag dropp och kunde inte klättra runt så mycket men de timmarna i den där ambulansen var det bästa jag visste. En dag sa en av mina vänner "Jag önskar att jag också fick vara här och leka i ambulansen, få en massa presenter och slippa gå i skolan varje dag" jag tittade henne i ögonen och sa "Jag skulle ge dig alla leksaker jag äger om jag bara får komma hem"

Den 2 juni på min åttaårsdag opererades jag för sista gången, en av mina vänner kom över med en tårta hon och hennes mamma hade bakat åt mig, tyvärr han jag aldrig äta den där tårtan innan jag skulle in på operation men den tårtan var på något vis som ett avslut på min tid som cancersjuk och den 8 juni fick jag äntligen åka hem. I början besökte jag sjukhuset varje dag för att ta blodprover, sedan blev det en gång i veckan, en gång i månaden och nu åtta år senare åker jag och mamma in ungefär en gång om året för att kontrollera att jag inte fått ett återfall. (jag tycker fortfarande att det gör precis lika ont med sprutor trots att jag tog minst fyra om dagen i tre månader)

Cancern var till största delen en traumatisk upplevelse, men den har samtidigt lärt mig så mycket om mig själv och stärkt mig som människa. Jag kämpade och slogs mot en sjukdom som varje år dödar 52 barn i Sverige, jag kämpade och jag vann, vetskapen om det driver mig genom livet, för jag vet att jag kan klara precis vad som helst.