Bästa med att va tjej?
Crew.
Brudpepp+Lunarstorm=True lööve
Crew.
Fredagshets, no thanks
Cissi
Depression och ångest(och hur vi tog oss ur det) del 1
Nu kör vi på brudpepp igång ytterligare ett tungt men lika viktigt ämne, depression. Mejla din historia till [email protected] om du vill dela med dig och därmed även hjälpa andra(du får självklart vara anonym, vi grejar isf ett alias åt dig, så folk vet "vem" som berättat vad) Här är "Majas" historia:
Jag led av depression och ångest under i princip hela min tonårstid och detta är något jag gärna berättar om av flera anledningar: dels för att det är skönt för mig att "skriva av mig" (trots att jag berättat det för många, många gånger. Behöver fortfarande bearbeta det, tror jag), dels för att jag är så förbannad på hur jag blev behandlad men mest för att jag hoppas att någon annan därute kan ha lite glädje och tröst av att läsa om mina erfarenheter.
För att min historia inte ska ta helt enorma proportioner berättar jag inte allt om hur jag mådde och vad jag gjorde, utan försöker koncentrera mig på hur jag blev bemött av omvärlden (resten är en sorgligt bekant historia för alldeles för många).
Det var när jag precis gått ut nian som mina föräldrar bestämde sig för att varken jag eller de kunde hantera detta själva utan det var dags att söka professionell hjälp, efter en högstadietid av ångest, smärta och självdestruktivitet. (Innan detta hade jag hade iofs haft några samtal med en välmenande skolsköterska som dessvärre inte hade vare sig resurser eller kunskaper...)
Semestertid = ingen bemanning på BUP där jag bodde. Vände oss till närmsta öppna mottagning som var i Uppsala, där vi fick en tid efter "bara" ett par veckors väntan.
En kombination av terapi och medicin föreslogs, och eftersom det som sagt var semestertider började vi med den enkla lösningen. Jag fick med vad som då hette Fontex, även känt som Fluoxetin, och mådde som utlovat bättre efter ett par veckor. Med hjälp av tabletterna höll jag huvudet över vattenytan tills hösten kom och jag fick en tid hos en socionom där jag bodde.
Jag hade turen att komma till en terapeut som var helt fantastisk. Jag tyckte om henne jättemycket och litade på henne. Även om jag var jätteledsen och önskade att jag vore död när jag gick till mina regelbundna samtal med henne, var jag alltid gladare och åtminstone en aning hoppfull när jag gick därifrån. Hon gav mig den framtidstro som jag själv inte hade.
Under hösten dök det upp märkliga utslag på mina skinkor och lår. "Det kan vara en biverkning av medicinen" sa läkaren och jag fick sluta tvärt med Fluoxetin. Varefter jag snart mådde förjävligt dåligt igen. Började med en ny medicin som hette Cipramil. Blev allmänt manisk och kunde inte sova på nätterna, så jag blev rådd att trappa ner till halv dos. Nu kunde jag sova, men depressionen och ångesten ökade drastiskt. Någon gång under våren slutade jag på eget bevåg ta tabletterna för jag tyckte att de ändå inte hjälpte och jag ville inte ha någon medicin, jag ville ingenting alls...
Jag gick hos min terapeut våren ut och det var väl det som höll mig uppe. Sen blev det sommar och semester. Vid midsommar blev jag dumpad av min pojkvän och allt blev nattsvart. Akut till läkaren, ingen hade tid för mig eftersom det var sommar, fick ny medicin. Denna gång Zoloft (Sertralin) och det är den första som funkat riktigt bra för mig. Blev mycket bättre (dock fortfarande inte "frisk". Jag hade dock varit deprimerad så länge att jag inte riktigt visste vad som var "normalt" och att må "som vanligt". För mig var ju det deprimerade tillståndet "som vanligt"). Träffade min terapeut ett par gånger till den hösten men sen höll det upp.
Våren därpå slutade jag med medicinen - denna gång i samråd med läkare. Nu skulle jag klara mig själv och vara frisk, hade jag bestämt. Blev dock mer och mer apatisk under sommaren och när jag och min dåvarande pojkvän gjorde slut en vecka in på trean i gymnasiet kraschade jag igen. Stannade hemma från skolan en vecka och bara grät. Fick ganska snabbt en tid med min terapeut men nu hände det värsta, det som jag i efterhand betraktar som "det största sveket" från psykvårdens sida. Jag fyllde 18. Alltså var jag myndig, alltså var jag vuxen, alltså var jag inte längre välkommen på BUP. Jag skulle flytta över till vuxenpsykiatriska och få en ny psykolog. "Min" terapeut försökte verkligen få till en dispens för mig att få vara kvar hos henne tills jag tagit mig igenom den jobbigaste perioden, men det gick inte.
Flyttades över till vuxenpsyk och en ny psykolog som jag träffade varannan vecka under ett år men som jag aldrig riktigt lärde känna och aldrig riktigt öppnade mig för. Istället gav jag upp. Flydde in i medicinerna och lät bli att ta tag i det där inom mig som gjorde ont.
Tog studenten, flyttade långt hemifrån, gick i samtalsterapi sådär varannan månad men utan engagemang från något håll. Mådde sämre och sämre under nästa vår (japp, maj och juni är mina värsta!) och i samband med att terminen tog slut och jag skulle flytta hem till föräldrarna över sommaren sa jag tack och godnatt, stoppade i mig ett par nävar lugnande tabletter och lade mig ner att dö.
Vilket jag inte gjorde. Det var egentligen i praktiken aldrig någon fara för mitt liv har jag fått veta i efterhand, de tabletter jag tog var inte tillräckligt helt enkelt. Men mina föräldrar som kom störtandes för att hämta mig var ju inte mindre oroliga för det! Alla i min omgivning var chockade och ledsna. Men inte jag. Jag var ingenting. Jag ville bara slippa leva. Mina föräldrar tog mig till närmsta akutmottagning. Där tog de lite prover och konstaterade att jag var fullkomligt oskadd fysiskt, och hänvisade till psykakuten i Uppsala eftersom det var där jag var skriven.
Vi åkte dit och efter 2 timmar i ett väntrum fick vi prata med en sjuksköterska som var jättebra och hoppingivande och sa att "Du ska inte behöva må så här! Vi kan hjälpa dig!". 3 timmar till i väntrummet, sen in till en läkare som var förstående men mindre optimistisk och sa att han inte gärna ville lägga in mig utan att det var bättre för mig att vara hemma. Han ville dock få ett utlåtande från överläkaren. Denne fick jag träffa efter ytterligare 2 timmars väntan. Fick dra hela historien igen varpå han betraktade mig och sa "Och vad vill du att vi ska göra åt det här?". Jag sa som det var. Att jag inte ville göra något alls igen, över huvud taget, någonsin. Han ställde samma fråga till mina förvirrade, trötta och djupt oroliga föräldrar som sa att de faktiskt inte visste och att det var därför de vänt sig till psykvården. Överläkaren skrev ut mer medicin till mig för han tyckte att jag skulle öka dosen Zoloft från 50mg till 75mg dagligen. Sen skrev han en remiss till en psykolog men sa att han inte visste hur lång tid det skulle ta, trots remissen. "Har du inget begrepp alls om hur lång tid det kan ta? Handlar det om veckor eller månader?" frågade min stackars mamma, men inte heller det kunde han svara på.
Fick faktiskt en tid efter bara 3 veckor (under vilka mina föräldrar bevakade mig och var allmänt rädda, och jag gick runt och i planerade mitt nästa, mer lyckade självmordsförsök). Jag mådde fortfarande förjävligt och fick öka dosen Zoloft till 100mg. En tid efter det mådde jag faktiskt bättre.
Flyttade igen till hösten och det var meningen att jag skulle hitta en ny samtalskontakt på min nya ort men det blev aldrig av. Efter ett år gick jag ner på 75mg Zoloft och ytterligare ett par månader senare trappade jag ner till 50mg, och mådde fortfarande bra.
Sistnämnda var för 1,5 år sedan och sedan dess har inte mycket förändrats. Eller jo. Ångestattackerna har blivit allt färre och jag har mått bättre och bättre. Mitt allmänna mående senaste halvåret skulle jag klassa som "fullt frisk".
Jag tror att anledningen till att jag mår bättre nu helt enkelt är att jag blivit "vuxen". Är nu 22 år gammal och det var absolut under tonåren som jag mådde som sämst. Jag är nog en av dem som helt enkelt växer ifrån depressionen lite (hoppas jag...!). Ska snart börja trappa ner mina mediciner till 25mg per dag och jag är visserligen livrädd för detta, rädd att jag ska börja må dåligt igen. Men jag ska försöka, sakta men säkert.
Jag önskar verkligen att jag hade fått mer hjälp i form av samtalsterapi än tabletter. Pillren har fått mig att orka genom livet, men jag har mått oerhört dåligt på vägen och jag tror att det hade kunnat undvikas till stor del om jag fått hjälp att ta itu med de verkliga underliggande problemen och sluppit känna mig så ensam och hjälplös. Jag tror att det absolut bästa är en kombination: medicin för att orka arbeta med de verkliga problemen genom terapi. Jag har i princip bara fått det ena. Men att skriva ut tabletter är ju jävligt mycket billigare än att avlöna en terapeut...!
Sen tror jag att en ändring av våra grundläggande samhällsstrukturer kan bidra mycket till att färre tonårstjejer blir deprimerade från början. Jag kan inte annat än se duktighetsidealen, och den stress och känsla av otillräcklighet som de skapar, som en bidragande orsak till min egen depression och ångest.
Maja
En ytterligare ytterst personlig historia om våldtäkt
Han la sig ovanpå mig och jag kände hur paniken spred sig i kroppen, första gången skulle vara fin inte påtvingad. Han körde ner tungan i halsen på mig och jag kände mig kvävd. Rummet snurrade och jag ville bara gå hem. ?Snälla sluta, jag vill inte? sa jag skrämt. Han såg på mig med blixtrande ögon och sa åt mig att bjussa lite nu när jag kåtat upp honom hela kvällen. Jag började gråta och bad honom gång på gång att sluta men han bara skrek åt mig att jag var en liten hora som skulle hålla käften. Jag försökte knuffa bort honom men kroppen ville inte lyda, tydligen var mina försök att ta mig därifrån tillräckliga för han slog till mig över ansiktet och höll sedan ner mina händer mot madrassen. Jag skrek och stretade emot då han drog av mig mina trosor men skriken dränktes av musiken utanför.
Jag vill inte gå in på detaljer för själva våldtäkten, det gör för ont, men jag förlorade oskulden den natten, om man nu kan kalla det att förlora oskulden (jag vill helst inte se det så). Han höll fast mig och när han var klar klädde han på sig och gick ut till festen igen. Jag låg som förlamad kvar på sängen, naken och förnedrad, sminket hade runnit längs kinderna och handlederna värkte av hans hårda grepp. Jag reste långsamt på mig och började rota runt bland lakanen efter mina kläder, jag klädde på mig med tårarna rinnandes ner för kinderna och smög ut genom bakdörren i köket.
När jag kom hem smet jag in i badrummet och satte mig på toaletten, det värkte mellan benen och kisset blandades med blod. Jag försökte duscha bort äcklighetskänslan men det kändes som att jag aldrig blev ren, tyngden av hans kropp tryckte fortfarande över bröstet och jag skakade av rädsla. Jag hatade mig själv. Jag hade inte gjort någonting fel, det var enbart hans fel men jag kände mig så äcklig, så otroligt smutsig.
Jag vågade aldrig anmäla, jag var rädd för vad de skulle säga i skola, att ingen skulle tro mig. Jag var rädd att mina föräldrar skulle tycka att jag var äcklig som låtit honom röra mig, jag var ju deras lilla prinsessa. Blåmärkena på armen gömde jag med långa tröjor och slutligen försvann dem. Alla bevisen bleknade. Jag sjönk in i en dimmig depression och dövade smärtan med rakblad och hejdlösa fyllor, mina föräldrar tog mig till en psykolog och efter veckor av terapi med en tant som bara tjatade om att jag var så instängd ställde jag mig tillslut upp på stolen och skrek att jag hade blivit våldtagen. Hon försökte övertala mig att anmäla men jag var så otroligt rädd och mådde för dåligt psykiskt för att orka en rättegång. Att inte anmäla är det dummaste jag gjort i hela mitt liv, nu flera år senare mår jag bättre men ärren sitter fortfarande kvar, de syns inte men dem känns och jag har fortfarande svårt att lita på killar.
"L"
Våldtäkt, min historia
När jag var tjugo följde jag med en "känd" snubbe hem, han är många år äldre än mig och jag vet fortfarande inte varför jag åkte med dit, jag var skitpackad och minns att jag trodde det var efterfest på gång. Redan där borde mina varningsklocklor ha ringt men eftersom jag var såpass full funkade de inte, jag var ganska hjälplös. Väl där fanns det ändå ett gämg människor, dock lämnade de lägenheten bara efter en stund, då var det bara jag och det stora aset kvar. Han bjöd på vin och jag minns att det enda jag tänkte var "var inte dum i huvudet nu Cissi, gå hem! Ta en taxi med en gång, tacka vänligt men bestämt nej till hans vin och dra, du vill ju inget med den här människan, du äcklas ju till och med av honom" Ändå drack jag några munnar vin och försökte avrunda lite...artigt. Strax efter det, efter att jag bestämt mig för att gå blev det svart. Som att dra ner en gardin. Jag var förvisso full men har aldrig varit med om ett sånt totalmörker på fyllan före eller efter det. Han drogade mig, jag är säker. Vaknade upp i hans säng av att ljuset stack i ögonen som värkte av baksmälla och ångest. Han hade klätt av mig, mer än så vet jag inte. Jag minns inget av natten, inte ett skit. Jag tog mina grejer, spydde som en kalv på hans toa och gick hemåt.
Jag anmälde inte, hade inga tankar på det. Idag ångrar jag mig så in i helvete. Dels för att jag vet att han vart på fler unga tjejer och är ett stort jävla as som borde få sitt straff. Jag borde ha gått till läkaren med en gång och tagit prover, sett vad han hade drogat mig med. Sen borde jag gjort en gynekologundersökning och anmält honom. Drivit processen tills jag vunnit. Tror ni nån hade trott på mig? Det var den tanken som hindrade mig. Den och tanken på rubrikerna det skulle bli om det kom ut eftersom vi båda var "kända" Om ni gått/går igenom samma grej så mejla mer än gärna [email protected] och lätta hjärtat. Jag ska ge allt stöd jag kan och OM ni vill så publicerar jag gärna er historia(absolut anonymt om ni vill) här så fler känner sig mindre ensamma i skiten. Tillsammans är vi ju som bekant myyycket starkare.
Cissi.
Vårkänslor?
Glöm inte att mejla om du vill gästblogga.
Crew.
Brudpepp på väg mot nåt stort
Cissi.
2handshopping i Stockholm
* Bästa Stadsmissionenbutiken finns i Liljeholmen, ta t-banans röda linje mot Fruängen eller Norsborg och gå av Liljeholmen, gå ut från t-banan och några hundra meter neråt, åt vänster.
* Myrorna i Ropsten är grym! Också en liten bit att åka men defintivt värt det. Ta t-banans röda mot Ropsten och gå av i Hjorthagen.
* Lisa Larsson och alla de andra "lyxvintagehaken" som ligger uppradade på Bondegatan på Söder är grymma om man inte pallar rota bland massa skit. Handplockat och onoppigt men också dyrare.
* Beyond Retro. Både i city och på Söder. Massa, massa fina klänningar. Prisvärt. Trevlig personal.
* Judits på Hornsgatan på Söder är en pärla, också lite dyrare men riktigt balla grejer.
Har säkert glömt massa så fyll i om ni vet mer.
Kärlek, Cissi
blogginlägg ifrån smålands mörka skogar

Hej på er alla tjejer där ute! :)
Det här är mitt första gästbloggar inlägg här på brudpepp, lite nervöst om jag ska erkänna, livrädd som vanligt för att någon/ni ska såga mig totalt, men hoppas på att få skriva fler inlägg här framöver.
Jaha, vem är då jag? Jag kan ju börja med att jag hatar Emilie ( uttalas precis som det stavas, mamma är norsk, därav mitt osvenska namn ;) Jag är 15 år. Jag bor i en håla som heter Skillingaryd, en av alla små hålor i smålands mörka skogar. De flesta runt om mig kallar mig estet, jag gillar att skapa, fota och hålla på med musik. Och jag är kass på att presentera mig själv.
Jag menar, vilket av allt det som är jag ska jag ta med? Att när jag säger något korkat har jag ofta fått höra att det beror på att jag är norsk (okej, halvnorsk) och blondin eller att jag gillar ett band som heter [ingenting]?
Men en sak som jag ville ha sagt är att ni ska veta att jag vet hur det är att vara tonårstjej i ett litet samhälle med närmsta stad 40 min bort med tåg. Jag vet hur det är att sticka ut ur mängden i skolan i klädväg m.m
Hur det är att ha vänner och släkt långt bort, hur det är att ha helt andra intressen än klasskompisarna och hur det är att vet precis vad man vill och vem man är ena dagen för att sen nästa dag vara totalt lost när det gäller allt.
Kort sagt,
hur det är när ens egna problem känns så små, men ändå så stora.
Så är det något så hjälper jag gärna till! :)
//Emilie
Din sommar, vad är upp?
Crew.
En chitchat med Cecilia B Jonson

Sveriges mest personliga och härliga modeorakel och tillika tidnigsdrottning, läget?
Åh, tack för snälla ord som gör mig alldeles varm. Läget är fantastiskt faktiskt. Jag känner mig alldeles fullproppad med vårkänslor, och huvudet är spränfyllt av en massa roliga idéer. Jag känner mig hungrig på livet, helt enkelt.
Hungrig är bra! Ge oss the story of your life i speedversion.
Uppvuxen i Mariestad, uppfostrad av en mamma som sedan jag knappt lärt mig gå, förklarade att "Du är en stark kvinna". Hon gav mig självförtroende och planterade tidigt idén att ingenting är omöjligt. Flyttade till Stockholm efter studenten. Efter det har jag bott i Moskva och Prag, pluggat på universitet i Stockholm, jobbat på tv-produktionsbolag, som jordbruksreporter på en dagstidning, som musiktyckare på P3 och på en radda olika tjejtidningar, innan jag blev tillfrågad om jag ville ha jobbet som moderedaktör på Expressen. När jag jobbat med mode ett år, blev jag erbjuden jobbet som redaktör för Fredag - ja tack!
Dina bästa pepptips, hur peppar man igång sig när allt mest känns skit och piss och trögt på en gång? Hur gör du?
Jag tror att en av mina största styrkor är att jag tillåter mig att inte vara perfekt. Jag är inte duktig-flicka typen. Visst strävar jag efter att alltid vara så bra jag kan, men jag låter det vara okej att göra fel ibland, låter det vara okej att ha finnar då och då, eller att gå upp något kilo i vikt för att man är för lat för att träna (vilket jag alltid är).
Sedan gäller det att inse att du är unik, att du är bra och att det alltid, alltid finns något i ditt liv som är vackert - håll fast vid det! Jag brukar också stärkas av tanken att mitt liv är bara mitt och att jag faktiskt får göra vad jag vill med det - låt inte en massa måsten ta över ditt liv - gör saker på ditt eget sätt. Du är en stark kvinna!
Underbart tänk! Nu till lite ytligare men lika härligt stuff-Om du har femhundra spänn kvar på shoppingkontot imorn och är galet sugen på ett vårkap till garderoben VAD satsar du på?
Då skulle jag nog springa till en bra second hand-affär och köpa en riktigt tight och riktigt perfekt sliten vårjacka som jag skulle packa in mig själv och alla mina vårkänslor i.
Tja tjejer!
Jag heter Johanna och är 18 år, men tiden går så snabbt, så bli inte förvirrad om jag i temporär sinnesförvirring påstår att jag är 17 eller typ... 3 år. Jag brukar gå i på gymnasiet om dagarna och på diverse aktiviteter om kvällarna. Just nu sitter jag och spelar gitarr. Min pappa har oanade talanger och har lärt mig lite olika pickingmönster. (När man plockar upp strängar i olika ordningar och så låter det skoj.) Eller snarare, det är jag som har oanade talanger, jag har blivit ungefär 40% bättre på gitarr under en kväll! Excellent. Jag rekommenderar verkligen lite gitarrspel som avkopplande från vår stressiga vardag, all plugg, press, ångest, jobbiga tankar och andra svårigheter. Jag menar, jag borde plugga just nu, men jag är inte stressad, för jag spelar gitarr istället. Pick up the guitar and learn to play, alla kan lära sig. Jag kan även erbjuda en unik tjänst, nämligen stämning av gitarrer per telefon. Mycket gratis. Bara ring så skriker jag lite på dig så att du drar skruvarna åt rätt håll.
Annars så spelar jag ju egentligen fiol. Dessutom går jag på bild och form och teater. Ibland blir det, tillsammans med skolan, lite för mycket, och då börjar jag blöda näsblod och får munsår. Men det lindras av att jag träffar min underbara teatergrupp Qaos ca en gång i veckan. Vi bildades för ett år sedan och är en queerteatergrupp. Vi spelade nyligen upp en work in progress, den 8 mars (internationella kvinnodagen) i samband med "Modärna kvinnor", och det är första gången vi har uppträtt med något alls, och första gången jag har uppträtt inför en betalande publik. Alltså var det sjukt nervigt. Det kändes så himla bra att få skapa något och framföra det på scen inför en intet ont anande publik. Och jag är så stolt över mig själv för att jag lyckades. För jag är inte alltid så övertygad om att jag klarar saker, eftersom jag som så många andra lider av tidvis dåligt självförtroende. Men vad fan, ger man sig in på något och vågar fullfölja, så kan man uppnå mer än man tror. I alla fall, så ska vi spela upp ännu en liten fin work in progress på fredag på klubb Idyll, och jag är sjukt förväntansfull.
Hur gör jag för att bli pepp då? Jag brukar försöka vara disciplinerad, men jag är en lite kaosartad person, så det brukar inte funka så bra, och då är det oftast skolarbetet som får sig en törn. Samtidigt så har jag en enorm prestationsångest, så jag tillåter mig själv inte att få dåliga resultat. Då brukar jag få ta det lite lugnt och intala mig själv att det inte är så farligt att inte få MVG+++ jämt. För egentligen, varför måste man behöva vara så himla duktig? Det är en typisk tjejgrej att inte tro att man duger ifall man inte stressar ihjäl sig. Om man tar upp en gitarr istället för dödstråkiga samsamboken istället så är väl inte det så farligt. Det viktigaste är att man inte stressar sönder sig över småsaker.
Men för första gången på länge, så känns det faktiskt som att saker går åt rätt håll. Att det verkligen händer något. Jag hoppas den känslan håller i sig för alltid. Fast erfarenhet säger mig att det är så jag känner på sommaren, och att vintern sen återigen kommer forma mig till en stelblek robot. Men med den nya förbättrade växthuseffekten, så kanske Sverige blir tropiskt snart? Skulle vi inte alla bli glada då?
Aja, slutbabblat för mig för idag, jag kanske återkommer och pratar om galet tuffa brudar sen. Jag har nämligen en benägenhet att lovprisa sådana.
Elefantkramar från Johanna
Miniupplysningar:
Initialer: JVS (Som boken SVJ, Stor vänlig jätte, av Roald Dahl. Fast baklänges.)
Mail: [email protected]
Stad: Stockholm
Status: Singel
Livsåskådning: Que será será
Därför skiter vi i vårens vikthets!
Alla som tröttnat rejält på stressen och pressen kring att man förväntas vara superslimmad och nerbantad inför varje vår/sommar räcker upp stora handen nu! Alla som spyr på löpsedlar om platta magar i sommar, bästa svältkurerna och tokretuscherade bikinimodeller på busskurer upp med bägge händena! Lämna kommentarer/tankar om varför vi en gång för alla ska skita i "vårens vikthets"
Crew(med två upprsträckta händer och glassen i högsta hugg)
Tja Sonja Schwarzenberger!

Söta, härliga Sonja, radio/tvbrutta, skribent, regissör och lite till, vad händer?
Jag har precis flyttat till Stockholm och lärt mig hur man laddar ned filmer och ljudböcker, rent teoretiskt naturligtvis. På ett teoretiskt plan förgyller de min vardag. Ja, och så håller jag på och släpper ut min inre got (goth) som varit strängeligen fördold. Så nu läser jag allt med Neil Gaiman, Terry Pratchett, Oscar Wilde och har köpt svarta ljus till min kandelaber, moahaha.
Låte skruvat men underbart. Vad drömde du om när du var tonåring och vad/hur gjorde du för att förverkliga drömmarna?
Hmm, allvarligt talat, mest om att hångla och det löste sig efter alldeles för lång väntan och en smula mod. Jag drömde också om att bli skådis och ha på mig fantastiska klänningar på premiärfester. Nu kom jag inte in på nån skådespelarutbildning och blev istället intresserad av journalistik som jag lyckades bättre med. En dag insåg jag att jag inte ville vänta på att bli inbjuden till oscarsgalan utan började ha på mig mina vackraste klänningar på jobbet i radiohuset. Löshår, strass, tyll, allt som jag hade drömt om. Det har lärt mig dygden av att genomföra saker och inte bara stanna drömma om dem.
Dina tre vassate tips till den som vill jobba med det du gör?
1 Jag är i grund och botten journalist och sedan har min yrkesroll formats till att också vara programledare, krönikör och skribent. Jag gillar att ta plats, men i grund och botten handlar mitt yrke om att få veta saker och att få mina gäster att lysa. Så mitt första råd är att rannsaka varför man vill jobba som journalist. Är det för att bidra eller för att få synas?
2 Utbilda dig (jag läste till journalist på Ljungskile folkhögskola, det finns många utbildningar, men se till att de är 1 godkända av svenska journalistförbundet och 2 att de har en rejäl praktikperiod)
3 Både i yrkeslivet och under utbildningen har jag ibland känt att det varit jobbigt att vara "uddafågel", men håll i, håll i dina märkligheter, passioner, begåvningar och värderingar. Det frågas hela tiden efter starka personligheter i media, och det är från ditt unika jag som du kommer att behöva ösa ur. och det är inte alltid så lätt i konkurensen. Det är då du behöver dina vänner för att orka!
Jag behöver en punkt till: 4 Var en god vän. Vägen till framgång går aldrig genom att trampa på andra. Se dina kollegor som medmänniskor och inte konkurrens! Det är så lätt att känna sig hotad av andra framgångsrika,
vackra och kloka människor, men själen blir svart och livet tråkigt av de tankarna. Hjälp istället de andra på
anställningsintervjun och lita på att det finns ett perfekt jobb för just dig.
Tokbra råd hörru, hur gör du då för att peppa igång dig?
Genom att vara med mina underbara vänner och känna stor tacksamhet över deras kärlek. Att jag har så fantastiska människor i mitt liv, det är ju det handlar om, livet. inte lyssna så mycket på karriärhetsen utan fokusera mer på hur jag kan uppleva glädje och tacksamhet över vad jag har och vad jag kan skapa här och nu.
Oralsexprylen
Till rara du som var osäker och väger mellan testa/inte testa så ger jag rådet: testa om du KÄNNER för det! Du har ju uppenbarligen en liten nyfikenhet som ligger och bubblar och klart du ska våga ta steget om det känns rätt. Men våga förbövelen både ge och ta instruktioner i stundens hetta så det blir lika najs för dig som för honom.
Cissi
En uråldrig gästpeppare gör entré

Namn: Åsa Hjalmarsson
Ålder: strax 27
Gör för lön: Behandlingsassistent på ett akutboende för hemlösa/missbrukare
Gör utan lön: Skriver snurrig galenskapspoesi, agerar drömmare samt utgör den kvinnliga hälften av nördpopsduon Hatis Romans
Dagspepp: Gå din egen väg. Rak eller slingrig.
Har du funderat på att sluta att leva i bubblan av ungdomseufori, skaffa ett "riktigt" jobb, växa upp och klippa håret i anständig frisyr? Det har jag. Många gånger.
Fram och tillbaka har jag försökt passa in i det såkallade normalfolkets mallar. När jag slutade gymnasiet var jag övertygad om att jag inom snar framtid skulle ha en gedigen universitetsutbildning på pappret, en stadig pojkvän och gott om pengar.
Men med facit i hand: jag fyller snart tjugosju, är kär men ändock singel (tror jag), mitt hår ser ut som en glamrockares, jag är lika förälskad i färggranna indieklänningar nu som för fem år sedan och jag jobbar som timanställd. Och icke har jag gått under för det. Faktum är att jag är en frihetslysten, barnasinnad drömmare och trivs fånigt bra med det. Vilket för den sakens skull inte innebär att jag är en slacker utan ambitioner. En dag ska jag ge ut en diktsamling eller två, jag ska ha ett litet hus med en fet shetlandsponny på gården, helst tillsammans med min löööv. Det är min självvalda mall. Följ din egenkomponerade karta du också så ska du se att vägen blir stundom snårig, stundom hal men i de flesta tampar ack så fin...
Och just det, våren är ju här!
Puss.
Åsa
Apropå det där med att våga ta plats, våga fråga frågorna

Kvinnor som fastnat i bluffen
Jag sa upp mig och sen kändes det ju bättre. Jag hatade några månader för att sedan inse att dessa brudar antagligen bara mår skit och fastnat i ett elakt könsrollsträsk jag varit smart nog att undvika. De hade gått på bluffen om att man som kvinna måste vara hård, kylig, bitchig och elak för att nå framgång. Jag tycker fortfarande synd om dem och brukar smyga förbi butiken då och då när jag är inne i stan och tjuvkollar alltid när de står där och suckar och tristessfilar sina långa naglar och går runt med näsorna i vädret. Sen går jag alltid och fikar efteråt och trycker im mig den största bakelsen jag kan hitta och njuter. Knäpper upp byxorna och njuter ännu mer. Nåt som de troligtvis aldrig kommer kunna göra så länge de stannar i sin illusion.
Cissi
tjejen i rum nr: 14
När jag var sju år gammal så upptäckte jag en knöl på vänstra sidan av halsen, först så tänkte jag inte så mycket på den, jag trodde att alla hade en sådan. Efter några dagar så visade jag den för mamma som tyckte att vi skulle åka in till sjukhuset, detta var någon gång i mars/april 1999. Jag fick sitta på en stol och hålla mamma i handen medan de tog en massa prover i knölen, de stack säkert 12-13 gånger under tre olika tillfällen och jag grät av smärta varje gång, min knöl liknade nu mer en nåldyna.
Proverna visade ingenting men det bestämdes ändå att jag skulle operera bort knölen, det var den första av många operationer. Jag minns att jag var tvungen att dricka en otroligt äcklig gul vätska som såg ut som kiss och smakade om möjligt ännu värre. Eftersom jag skulle in på operation kort efter fick jag inte svälja ner den med någonting, det är ett av de värsta tillfällena i hela mitt liv, även om det nu efteråt känns som ganska obetydligt.
Efter någon vecka ringde de från sjukhuset och bad oss att åka in för att prata. Väl där berättade läkarna att jag drabbats av en cancer som heter Non-Hodgkins lymfom och är en ganska nära släkting med den lite mer välkända leukemin. Sedan fick jag gå iväg till ett lekrum och titta på deras Barbiedockor medan mamma och pappa pratade med läkarna. Jag förstår nu efteråt att de diskuterade min sjukdom och vad jag skulle få för behandling. Jag skulle läggas in på Astrid Lindgrens barnsjukhus redan dagen efter och var därför tvungen att åka iväg och säga hej då till min klass och mina lärare, jag var ganska förväntansfull över att få vara borta från skolan, jag förstod nog inte riktigt hur sjuk jag faktiskt var. I bilen på vägen hem var första gången i mitt liv då jag sett min mamma gråta, det var nog det jobbigaste jag varit med om och det gjorde så ont i mitt då sjuåriga hjärta. "mamma gråt inte, det är ju jag som är sjuk, inte du" viskade jag och tog min mammas hand.
Jag minns inte så mycket under tiden för min behandling, alla minnen har rörts ihop och tidsperspektiven förändrats. Jag sattes på en väldigt stark men ganska kort cellgiftsbehandling och åt mängder av kortison som fick mig att svälla upp som en boll, en ful flintskallig boll. Jag frågade min mamma ganska tidigt om det var så att jag skulle tappa precis allt hår, "nej, du kommer nog bara att tappa lite grann" svarade hon tveksamt. Jag minns hur otroligt arg jag blev på henne när hon inte höll vad hon lovade. Men vad skulle hon egentligen ha sagt? Hur ska man säga till sin sjuåriga dotter att hon snart kommer att tappa allt sitt hår och se ut som en pojke? Jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste ha varit för både henne och pappa att hålla skenet uppe för min skull, jag är så otroligt stolt över mina föräldrar och vad de gjorde för mig under de där månaderna på sjukhuset, att de var så starka när de egentligen bara ville gråta.
Jag hade två kompisar som regelbundet kom och hälsade på mig, de tog med sig filmer, godis, böcker och andra saker jag kunde sysselsätta mig med på avdelningen Q84 som numera var hela min värld. De två vännerna betydde allt för mig under den tiden på sjukhuset och jag är så otroligt tacksam över allt de gjorde, för även om vi idag i princip avskyr varandra kommer det minnet alltid att väga tyngst för de fick mig att under korta perioder vara mer än "den där cancersjuka tjejen i rum 14". De dagar jag mådde bra och inte tvingades vara sängliggande brukade vi ta hissen ner till ett rum där de hade en stor ambulans stående, i den fick man leka och klättra runt så mycket man ville. Oftast hade jag dropp och kunde inte klättra runt så mycket men de timmarna i den där ambulansen var det bästa jag visste. En dag sa en av mina vänner "Jag önskar att jag också fick vara här och leka i ambulansen, få en massa presenter och slippa gå i skolan varje dag" jag tittade henne i ögonen och sa "Jag skulle ge dig alla leksaker jag äger om jag bara får komma hem"
Den 2 juni på min åttaårsdag opererades jag för sista gången, en av mina vänner kom över med en tårta hon och hennes mamma hade bakat åt mig, tyvärr han jag aldrig äta den där tårtan innan jag skulle in på operation men den tårtan var på något vis som ett avslut på min tid som cancersjuk och den 8 juni fick jag äntligen åka hem. I början besökte jag sjukhuset varje dag för att ta blodprover, sedan blev det en gång i veckan, en gång i månaden och nu åtta år senare åker jag och mamma in ungefär en gång om året för att kontrollera att jag inte fått ett återfall. (jag tycker fortfarande att det gör precis lika ont med sprutor trots att jag tog minst fyra om dagen i tre månader)
Cancern var till största delen en traumatisk upplevelse, men den har samtidigt lärt mig så mycket om mig själv och stärkt mig som människa. Jag kämpade och slogs mot en sjukdom som varje år dödar 52 barn i Sverige, jag kämpade och jag vann, vetskapen om det driver mig genom livet, för jag vet att jag kan klara precis vad som helst.
Jag försökte hitta en bild från tiden då jag var sjuk, men jag hade alltid hatt på mig och gillade inte att vara med på bild. Det här kortet är taget någon gång i september då mitt hår hade vuxit ut en bit. Det var inte lätt att vara en åttaårig flicka som alla trodde var en kille, men håret växte ju ut det också till slut. En tant sa en gång till min mamma "Jag har då aldrig hört en liten kille sjunga så bra" och det känns ju lite fint att jag var den duktigaste lilla manliga sångare hon hört även om jag blev lite sur över att hon inte reagerade på mina blommiga jeans.
Om ni har några frågar så tveka absolut inte att fråga, jag lovar att försöka svara. / Matilda