BRUDPEPP

Om man bortser från ett halvår som olycklig hora för ett gäng gratistidningar så har jag ju dock bara haft skrivandet som yrke i några månader. Så jag vet inte riktigt om jag kan snacka än? Men det som hjälpte mig var desperation, envishet och att aldrig aldrig ALDRIG ge upp. Sedan måste man ju vara bra på att skriva också.

Jag minns den där övergången från kalas med tårta, godispåse och fiskedamm till party med coca cola, varmkorv och ryska posten. Men var fan var jag den där gången då vi gick från cola, varmkorv och ryska posten till sprit, spyor och en snabbis på toan? Var jag sjuk den där fredagen i början av åttan när allt förändrades? Det är över två år kvar tills vi ens får köpa lättöl på ICA och ändå så är allting så otroligt hypat att om man mot förmodan skulle säga "Nej, jag dricker inte" så möts man av ett gäng gapande munnar.

Jag kommer ihåg första gången jag drack, jag tror det var andra terminen i åttan och jag var så otroligt förväntansfull. En av mina kompisar hade via sin brorsa fått tag i lite vodka som vi blandade ut med läsk och vatten, det smakade otroligt äckligt men vi drack det ändå. Efter ett tag började mina kompisar känna sig lite smått flummiga och låg och fnittrade på golvet, jag satt bredvid och kände absolut ingenting förutom en bitter halsbränna. Jag var så otroligt besviken och tänkte "Är det såhär det ska vara så har jag inte missat någonting alls".

Det har blivit bättre nu men jag kan fortfarande ha precis lika kul med eller utan alkohol, för det mesta har jag roligare utan. Det gör ont i mig varje gång när någon kompis ringer helt förtvivlad för att hon haft sex med fel kille, spytt ner sig eller inte kan ta sig hem, detta händer alltför ofta för att det ska räknas till ovanligheterna. Varför måste det gå till den gräns att alkoholen är ett måste för att ha en lyckad helg? Det brukar ju ändå bara sluta med huvudvärk och ångest morgonen efter när verkligheten kommit ifatt och man inser hur dumt man betett sig eller när man tänker tillbaka och allt man ser är en stor minneslucka. Så länge man behöver alkohol för att ha kul är man inte mogen nog att dricka. Jag vet att det här låter jävligt PK och antagligen som något er mamma skulle kunna säga, men artonårsgränsen finns ju där av en anledning, fast jag förstår allt för väl att man inte vill vänta, speciellt inte eftersom "alla andra gör det".

Jag skulle vilja säga att ni ska vänta med att dricka tills ni är över arton, men jag vet att ni ändå inte vill lyssna med det örat, jag menar, jag lyssnar ju inte ens på mig själv. Därför säger jag istället, håll på era gränser, du vet troligtvis själv hur mycket du tål. Bara för att din kompis dricker en hel flaksa vin utan att spy betyder inte att du också måste göra det och när man kommer till en viss gräns så slutar kroppen att producera endorfiner (det är det som framkallar lyckokänslan). Du blir alltså inte gladare ju mer du dricker, då händer det ganska ofta att det istället bara slår om så att du blir snefull och sitter i ett hörn och gråter. Det känns ju inte så jävla roligt, eller hur?

kramar "anonym"

Jag heter Matilda och är en tjej på nästan sexton år som är en vad folk kallar estet. (ni vet en sådan som bor i en dekadent lägenhet i Frankrike för att komma i kontakt med sin konstnärliga sida och har en massa sjalar överallt. Mitt rum ligger i Sverige är sjukt lila och jättestökigt med en massa musikprylar och böcker överallt, vilket är nästan samma sak) Jag underhåller ofta mig själv med att spela, skriva och sjunga musik av varierande slag, jag spelar väldigt mycket teater också. Annat som lockar är mysiga kafeér med trevligt folk, lugna hemmakvällar och vilda utekvällar med nära vänner.

När man är sexton år, som jag snart faktiskt är så står man och väger lite på en kant, man har vuxit ur gungorna på lekplatsen och står nu och förbannar staten över 18-årsgränsen som envist gör sig påmind överallt. Att vara nästan sexton är nog det värsta som hänt mig sedan jag var nästan femton, fast då hade man ju faktiskt moppen att se fram emot, nu står den bara och ser ensam ut i garaget och jag sitter med en liten ångestklump i magen eftersom jag tjatade som en treåring i en leksaksaffär för att få den. Jag tänker ofta alldeles för mycket, gärna på helt onödiga saker, här om dagen satt jag bland annat och tänkte på att det inte kan stämma att en tjej bara blöder 2 msk mensblod varje månad, för hur sjutton kan så lite blod göra så otroligt ont och kännas som flera liter?

Jag kan tänka mig att jag nog går och funderar på precis samma saker som ni andra, så peppra mig gärna med frågor så lovar jag att komma med några fina svar till er.

/ Matilda L (jag har en egen blogg också, precis som alla andra)