BRUDPEPP

Jag, mor och min lillasyster,12 år var uppe i Sälen under påsklovet veckan för lite semester och skidåkning (läs sjukdom och störtlopp). På tv, så var det en reklam för en film som skulle visas. I den fanns Meg Ryan, och hon röt ?I?ve given birth to a six pound baby, I think I can handle it!?. Syster och jag föll pladask. (Om det är något jag har gjort rätt i livet så är det att indoktrinera min lillasyster om att det är bra med starka kvinnor.) Den filmen måste vi se tänkte vi. Den verkade handla om en stentuff kvinna i det mansdominerade amerikanska kriget mot Irak. (Som man kan ha en del åsikter om, men vi sparar det till en regnig dag.) I alla fall, när vi faktiskt såg filmen, så handlade det om en man i livskris som har fått i uppdrag att reda ut ifall att Meg Ryans karaktär skulle få en hedersmedalj. Alltså, tjejen är redan död och är alltså bara med i tillbakablickarna. Hennes scener var det enda som var värt att se på. Men 99 % av filmen var ur den deprimerade mannens perspektiv, vilket var mycket tråkigare. Tyckte Syster också. Hon deklarerade att filmen inte var lika bra som hon hade trott, jag höll med, och sen somnade hon i soffan. Och så missade hon det vi hade väntat på. ?Six pound baby?-repliken inträffade när Meg Ryan hade blivit kulsprutad i magen och vägrade ta emot hjälp. Galet häftig brud. (Däremot så är det extremt hälsosamt att ta emot hjälp när man har blivit skadad, missförstå mig inte.) Nåväl, min slutpoäng är att det hade varit vettigare och häftigare att göra filmen helt om henne. Varför får tjejer bara vara coola och självständiga ifall att de dör? Vad är det för bild som sänds ut till oss tjejer? Jag blir så galen på att det alltid ska vara samma slags tjejer som visas. Var är vi andra som inte passar in? Är det meningen att vi tjejer ska vara som Hollywoodstereotypen? Nu är det ju inte så att det saknas filmer med tuffa tjejer, det är bara det att vågen tippar över åt det andra hållet. Men min uppmaning är till alla er, ifall ni någonsin skapar film, tänk på hur ni framställer personer och försök att inte falla in i fällan att göra det som är normalt och vanligt. Och till alla tjejer, kasta bort tjejstereotypen och var er själva.

Hoppas att det är någorlunda intressant

Kramar från Johanna Samuelsen

Jag har otroligt många bekanta och många vänner, men ytterst få nära vänner och egentligen bara en bästa vän (älskar dig A!). Ända sen jag var liten har jag sett och upplevt mycket intriger inom tjejgäng. Genom grundskolan, gymnasiet och på olika arbetsplatser där det jobbat mycket tjejer har det egentligen varit samma jävla grupperingar och skitsnack hela tiden. Jag har alltid haft ett behov av att vara mycket för mig själv och aldrig riktigt kommit in i något tjejgäng. Istället har jag stått utanför, ibland lite ensam men oftast tacksam för att åtminstone slippa intrigmakandet.

Trots att jag inte varit en del av något stort tjejkompisgäng så har jag själv känt mycket avundsjuka och konkurrens mot andra brudar. Förr var jag själv smått besatt av att tävla och jämföra mig med andra. Jag skulle vara bäst, snyggast, smalast, duktigast, roligast. (Blev jag lycklig? Svar NEJ.) Och klarade jag inte av att vara bättre än någon så gjorde jag tjejen till mitt hatobjekt i det tysta. Har aldrig varit mycket av en skitsnackare, men gick det dåligt för den tjejen så bubblade det i mig av skadeglädje.

Jag tror att just jämförandet och konkurrensen är en stor bov till allt bråk tjejer emellan. Varför är det så svårt att unna någon annan något bra? Förmodligen för att man själv har dålig självkänsla och det har många tjejer i alla åldrar. Det är fan så svårt att vara (ung) kvinna idag (eh, inte för att jag tror att det någonsin varit lätt men...)! Du ska vara stark, lycklig, snygg, smal, vältränad, lyckad, välutbildad, smart etc. Och det är tyvärr ett faktum att vi oftast motarbetar varann istället för att hjälpas åt, säkert i ren stress över alla krav som ständigt hänger över oss.

Sen jag började läsa bloggar och själv började blogga så har jag fått många nya vänner i de bloggerskor jag läser varje dag. Fina, starka och smarta tjejer allihop och jag unnar verkligen dem deras framgångar. Inte ett uns svartsjuka längre! Utan istället.......gemenskap? What? Förvirrad!

Haha! Jag undrar om jag blivit klok på gamla dar, för i och med bloggandet så har jag upptäckt att jag visst kan glädas åt andra tjejers framgångar och att det är en mycket skönare känsla att peppa någon istället för att avundas den. Tror det handlar om att jag själv valt vilka tjejer jag vill läsa/bli vän med. Jag väljer att läsa och kommentera i de bloggarna med kloka åsikter och humor och de som inte ägnar sig åt något så ointressant som smutskastning. (Allvarligt, hur orkar man t ex klaga på att Anna Hibbs suger på ett dammsugarmunstycke på en bild i sin blogg - ha lite HUMOR för fan! Hon är ju rolig ju!)

Ja, jag tror det är lösningen! Att helt enkelt välja de tjejkompisar du mår bra av att ha omkring dig (både i bloggvärlden och IRL) och inte ödsla tid och energi på de som bara får dig att vilja snacka skit och konkurera.

(OBS Vill tillägga att det säkert finns väldigt många tjejer som funkar hur bra somhelst i grupp och ni får ursäkta det här inlägget som egentligen bara grundar sig på mina personliga erfarenheter! Puss på er och keep up the good work!)

Sådärja, det var Fin och Styggs åsikt om ämnet det! (Skulle egentligen även vilja starta en debatt om/aktion mot pro-ana-bloggar, men det får bli en annan gång för nu är ni nog på väg att somna hehe.)

Kramar och lyckönskningar!/ F&S

 http://finochstygg.blogg.se

Jag heter Nathalie och bloggar dagligen på http://Nathaliealice.blogg.se
På min blogg hamnar allt möjligt, bilder, musik och massa annat dravell....!
Efter en förfrågan från Cissi kommer här ett blogg inlägg om backstabbing.

Small Town BIG Talk.

Jag bor i en fin stad, rättare sagt en jävligt fin stad. Jag älskar vatten och här finns vattnet överallt, alltid lika nära.

Det finns många vackra gamla hus och mysiga butiker och kaféer.

Tyvärr störs allt det vackra av skitsnack som sätts i rullning och får enorma konsekvenser för mitt liv.

Jag ska berätta för er om hur de senaste sex månaderna i mitt liv har varit.

Det skulle kunna bli en lång historia, men jag ska försöka ta den kort.

För sex månader sedan lämnade jag ett väldigt jobbigt förhållande. Jag var tvungen för att överleva kändes det som, samtidigt som jag viste att jag skulle bli ganska ensam i och med en separation.

Jag började då umgås med en manlig vän en del. Han blev snabbt det allra bästa för mig och han fick mig att se ljus i allt mörker. Han fick mig att tänka på annat än allas spekulationer om min separation.

Känslorna mellan oss växte sig snabbt väldigt starka och den kärlek och passion vi upplevde var vi överens om var något ut över det vanliga.

Efter en tid lämnade han sitt förhållande och vi började ses ännu mer.

Jag kände att äntligen var det min tur att få må bra och vara lycklig. Men det har spekulerats och snackats så mycket om oss att ingen av oss mått särskilt bra.

Allt fick sin kulm här om dagen och nu ska vi inte ses på ett tag, ett obestämt tag. Det känns som att hela min värld har rasat och jag blir förbannad på mig själv som lät mig falla för honom. Han som förmodligen tror på snack som inte är sant, han som droppade mig som ingenting över en natt. Jag trodde han var med mig. Men ångest och hårda ord kom väl i kapp.

Jag ville och önskade att vi skulle stå pall.

Jag är förbannad på alla jävlar som ska bry sig och sprida rykten och värdera andra.

Varför kan inte folk sköta sitt?

Du borde få leva som du vill och jag borde få göra det samma.

Det var månader sedan jag kunde gå på stans gator utan en klump i magen och blickar som borrade mig i nacken.

Jag går ut ibland, men då kryper det i hela kroppen.

Helst av allt vill jag sova bort dygnets timmar. Han var min trygga hand...

En av de största insikterna jag fått de senaste månaderna är att jag haft massa kompisar men knappt några vänner. Är det så för alla?

Kompisar hejar glatt när man ses på krogen, de är glada och roliga och jag tror dem är mina vänner. Men vänner ringer om du plötsligt inte går ut längre, vänner hör av sig när de vet att du mår dåligt, vänner finns där, oavsett allt.

Och vänner gottar sig inte i din olycka.

Kompisar har för mig blivit en falsk tro om vänskap som i slutändan bara sårar.

 Jag ska göra mitt bästa, jag är egentlgien väldigt dålig på presentationer. Mitt namn är Jinnie och jag är 15 (snart 16) år gammal. Jag lever ihop med min familj bestående av mamma, pappa, lillasyster och katt i en villa i skärgården samt i en hafsat nyinskaffad nattlägenhet på 33 kvm på söder.

 Sedan något år tillbaka har jag på riktigt fotat för att lära mig, min dröm nu är att bli fotograf så till gymnasiet hoppas jag på att få komma in på fotolinjen.

 Jag är nog en ganska vanlig tjej, saker som hänt mig är sådär svenssonaktiga. Som exempel var jag sist i min klass med att komma in i puberteten och har alltid varit kortast, yngst, minst bröst, sist med mens osv vilket för andra kanske inte ses som något problem men för mig var det som att inte riktigt passa in. Själv blev jag utfryst och näst intill mobbad i 6:an men började sedan mobba i 7:an-8:an (något slags maktmissbruk kanske) vilket är något jag för alltid kommer att ångra. Jag har haft perioder med kärleksproblem och kortare panikdeprissioner. Och som vanligt det där med att man alltid jagar något bättre, man ska se bättre ut, man ska vara lite bättre, kunna lite mer, vara med lite fler, den otillräcklighets-ångesten kommer nog alltid att jaga mig.
 Och jag vet att jag är inte den ända som tänker såhär. Så om det är något ni känner igen er i, eller något att fråga så skrivskriv!
// Jinnie

Dear Reader,

mina rader kommer från andra sidan Atlanten, närmare bestämt USA och ännu mer precist Virginia. Från mina högtalare sjunger Evan Rachel Wood diverse sånger från Across The Universe. Förmodligen miljonte gången (om man kan säga så) jag hör Black Bird och den magiska raden av text jag citerar nedan

"take these sunken eyes and learn to see, all your life you've only been waiting for this moment to be free"     

När man identifierar sig med en sång lär man sig raderna fort... Min hisotria bakom Black Bird är lika lång som livet jag  levt, vilket för övrigt närmar sig sjutton år. Låt mig säga det så här - min uppväxt var himmelsk  och fruktansvärd på samma gång! Alla har vi en tendens att fly när livet blir för svårt, och att komma ifrån den idylliska lilla Stockholmsförorten blev snart mitt mål. Helt säkert känner många samma sak med jämna mellanrum. För mig innebar det att prestera så bra i skolan att en amerikansk organisation gav mig ett stipendie till en privat flickskola i Virginia för ett år.

Förväntningar är oundvikliga och obarmhärtiga på samma gång, eftersom man alltid kommer drömma om framtiden och lika säkert kommer framtiden aldrig vara som planerat. Min vision om ett år i USA var något i stil med Santa Monica eller Newport, då jag har vänner som tillbringat år på liknande platser. Redan då jag förstod att min internatskola var tömd på pojkar började klumpen i min hals att växa. Första min besvikelse när flickskolan låg i en sömnig småstad i djupaste södern dessutom!

Det var inte enkelt då platsen jag flydde till sakta men säkert blev mitt fängelse. Bortsett från några underbara veckor i Myrtle Beach och New York var världen inte mycket större än internatskolan. Men omständigheterna gav mig tid att tänka och reflektera över varför jag hade flytt och varför mitt liv såg ut som det gjorde. Bit efter bit föll på plats i pusslet när jag insåg vem jag var och varför, samt minst lika viktigt vad jag inte var och varför jag lagt på mig de sidorna. Så hur konstigt det än kan låta räddade mitt år här i Virginia mig, och jag drar mig för att tänka på hur saker kunde sett ut annars...

"take these broken wings and learn to fly, all your life you've been waiting for this moment to arrive"

Det är nog omöjligt att någonsin förstå allt som händer runt omkring. Nu vet jag i a f varför och kan gå vidare och bara... leva och vara lycklig! Och även om det tar ett tag innan stunden av insikt kommer är det värt att kasta sig ut i världen och bara blunda och hoppas att allt kommer att lösa sig. Våga ta risken, för det kan leda till en underbar tid med massor av Joseph Arthur, Mac & Cheese samt Across The Universe.

Love,

         Corinne